Allt jag kunde höra var det tutande pipet. Det långa pipet. Mitt hjärta sjönk. Niall var borta. Min Niall var borta. Förevigt. Det fanns inget sätt att få honom tillbaka. Tårarna sprutade ut. Eleanor höll mig hårt så jag inte skulle ramla ner på golvet. Jag skrek, skrek ut hans namn. ''NIALL!'', skrek jag medan tårarna forsade. Alla kollade medlidande på mig med tårar som rullade ner på deras kinder. ''NIALL'', skrek jag igen, ihopp om att han bara skulle lyfta ett finger. ''Get her out of here!'', skrek Louis. ''NO!'', skrek jag, försökte kämpa Eleanors armar. Men jag var för svag. För svag för att ens kunna vinna. ''PLEASE!'', skrek jag. Men jag drogs iväg. Iväg från hans döda kropp. Jag var i ett tillstånd jag inte förstod. Som om mitt enda minne var hur Niall bara gick bort. Han skulle aldrig hålla om mig igen. Aldrig röra mig igen. Aldrig kyssa mig, med hans blåa ögon nära mina. Han skulle aldrig ta min hand, säga att allting skulle bli okej. Det var vi två, men nu var det bara jag kvar. Min rygg var mot väggen och jag slog med mina händer mot väggen. Sandra sprang fram till mig, med tårar som rullade ner från hennes kinder. Mascaran rann och hennes lockiga hår var rufsigt. Hon kollade på mig, hyschade försiktigt. ''HAN ÄR DÖD SANDRA'', skrek jag medan tårarna sprutade. ''Jag vet, jag vet...'', sa hon med en sorglig röst. Hon kramade om mig, lät mitt huvud vila på hennes axel. ''Han är död'', sa jag igen, den här gången lugnt, och hon höll om mig hårdare. Som om hon var rädd att jag skulle ramla ner på golvet. ''Det är okej Julia. Vi kommer gå igenom det här. Tillsammans'', sa hon och jag kunde höra hur hon snyftade. Jag försökte intala mig själv att allting skulle bli okej. Att jag skulle kunna lämna sjukhuset, åka till mitt och Nialls hem, sova i sängen vi delade och bara leva klart mitt liv. Men det var inte så det skulle bli. Jag skulle uppfostra barnet ensam, och barnet skulle växa upp utan sin fader. Jag älskade barnet så mycket. Sandra drog mig lätt ifrån sig och våra ansikten var nära. Hon kollade på mig, rakt i ögonen. ''Och tro inte för en sekund att du är ensam i det här. Vi kommer alla vara här för dig med barnet, okej? Allting kommer bli okej. Förstår du mig?'', sa hon med tårar som rann ner. Jag nickade. Jag kunde inte släppa tanken att mitt livskärlek nyss hade dött framför mina ögon. ''Han är borta. Det sista jag sa till honom var 'fuck you and goodnight'', sa jag med tårar som rann ner. ''Och nu är borta. Jag... jag fick aldrig berätta hur mycket jag älskade honom'', fortsatte jag med min darrande röst. Hon gav mig en puss på kinden och kramade om mig hårdare än innan. ''Han visste hur mycket du älskade honom. Han älskade dig med hela sitt hjärta. Oavsett det där bråket, så älskade han dig till månen och tillbaka. Du vet det själv'', sa Sandra och kollade på mig igen. Hennes ögon var röda, och hennes läppar var narriga. Jag skakade på huvudet. ''Jag vet inte vad vad jag ska veta längre'', sa jag, torkade bort mina tårar som inte ville sluta rinna. Louis kom fram till oss. Han själv grät, och jag kollade upp mot honom. Han var som min bror. ''It's gonna be okay Julia'', sa han och la sin hand på min axel. Men det var ju inte rätt. Inget skulle någonsin bli okej igen. Hur kunde de bara säga ord de själva inte förstod? Jag slöt ögonen, försökte fantisera mig bort. Men saken var att jag var fast här. Jag var fast på jorden medan Niall var i himlen. Det enda han skulle minnas av mig nu var hur jag sa att jag inte ville att han skulle följa sina drömmar. Jag skakade huvudet enkelt för mig själv. Jag hade förstört allt. 

 

Jag öppnade mina ögon av många ljud och människor som kom springande till Nialls rum. Alla som nu hade stått och gråtit var plötsligt oroliga. Sjuksköterskor, läkare sprang in i rummet och jag kunde höra skrik. Jag gick ifrån väggen jag hade vilat på och sprang in till rummet. Niall var nu omgiven av olika läkare från hela sjukhuset. Alla gjorde grejer jag inte kunde förstå. ''What is happening?!'', skrek jag, kände hur mitt hjärta dunkade snabbt. ''Mrs. Wahlgren I'm afraid you have to leave!'', sa en stressad sjuksköterska. Felicia, Louis, Liam, Eleanor och Harry stod bakom mig, ville också ta reda på vad som hände. ''I'm not going anywhere until you tell me what you're doing!'', skrek jag. Jag kände på min bröstkorg och märkte nu att den gick upp och ner. Ovanligt mycket. ''GET OUT NOW!'', skrek en sjuksköterska. Min oro om vad som hände ville inte sluta. Jag kände hur jag tog in ovanligt mycket luft som om jag hade brist på syre. En sjuksköterska ledde oss ut och stängde dörren efter sig. Jag lutade mig mot samma vägg och sakta gled ner på golvet. Jag var nu andfådd, och kollade ner på mina händer som skakade. Vita prickar simmade runt vid synfältet och det kändes som om jag inte kunde andas. Det var nu Sandra märkte mig. ''Julia.. Julia är du okej?'', sa hon oroligt. Det var nu jag började skrika. Mitt hjärta bultade så snabbt att jag kunde känna det i blodet. Jag var nu omgiven av alla andra som kollade ner på mig, och jag kände hur luften blev tunnare. Jag såg Sandra putta iväg de med sina händer och nu skrek hon. ''BACK OFF, CAN'T YOU SEE SHE'S HAVING A PANIC ATTACK?!'', skrek hon argt. Jag bet min läpp för att inte skrika igen, men kände smaken av blod. ''HARRY, get a nurse!'', sa Sandra snabbbt innan hon satte sig på huk och försökte lugna ner mig. Jag hade inte haft en panikattack sen jag var 13 år. Jag tänkte på allt som hade hänt sen jag träffade Niall. Hur mycket mitt liv hade förändrats. Jag tänkte på alla bra ögonblick och alla dåliga. Jag träffade mina livsbästa vänner, mitt livskärlek och jag väntade nu barn. Jag var 16 år när de bästa åren i mitt liv kom. Men nu var allt över. Alla minnen var svarta, och alla känslor jag någonsin känt kom tillbaka samtidigt. Paniken steg tills det kändes som om jag hade blod i hjärnan. Sjuksköterskan och Harry kom springande för att hjälpa mig. Men det var försent. Mitt medvetande hade redan försvunnit.

 

 

Vi killar hade satt oss på cafet, en våning under Nialls förra rum. Det hade gått en timma sen Julia hade fått sin panikattack, och hade fått hjälp av sjuksköterskor. Hon vilade i ett rum, antagligen sov. Hon behövde det. Kassörskan räckte fram den inslagna mackan till mig och sa priset. Jag räckte fram småmynt och hon tackade mig. ''Are you okay mate?'', frågade Liam mig och jag vände mig till honom. ''I'm fine'', sa jag enkelt och försökte klämma ut ett leende. Men det var knappast ett leende. Det var bara att inse att jag antagligen inte skulle kunna le på flera dagar. Min bror hade nyss gått bort, och jag förväntade mig inte att må bra. ''I've lost my appetite'', sa Harry som endast tagit några tuggor från sin macka. Vi hade suttit oss ner vid ett runt gammalt bord. Ingen såg särkild glad ut. Att vi endast nu var fyra killar kändes inte normalt och jag skulle aldrig kunna lära mig bli van. ''I don't even get why we're still in this fucking hospital'', sa Harry surt. Louis suckade högt. ''You just don't fucking leave when someone just died'', svara Louis argt. ''Don't say it like that. He wasn't someone, he was Niall'', sa Liam. Jag kollade ner på min macka, skrapade lite på plastfolien över. Jag hade ingen avsikt att börja bråka just nu. ''I'll say whatever I like, okay?'', sa Louis och lutade sig framåt. Jag suckade irriterat och ställde mig upp. ''I don't want to sit with you if you just gonna fight, alright? Our brother passed away, have some respect'', sa jag irriterat. De alla kollade upp på mig och jag bara skakade huvudet innan jag vände mig om. Jag hade bara ingen ork.

 

Jag gick längst korridoren och kom fram till den stora entren. Jag tänkte gå ut från sjukhuset och ta lite luft men upptäckte att jag inte hade på mig min varma hoodie. Det var inte en varm dag och jag tänkte inte frysa. ''Upstairs'', mumlade jag för mig själv, kom på att jag hade glömt tjocktröjan utanför Nialls rum. Jag gick till trapporna och började gå upp. Efter att ha gått i den bekanta korridoren hittade jag dit. En bit bort kunde jag se en bekant figur. Hon satt på en stol och var den enda i den stora hallen. När jag väl var tillräckligt nära såg jag hennes långa lockiga hår. Sandra. Hon lät sitt huvud vila på sin hand och såg trött ut. När jag var några meter ifrån henne märkte hon mig. Fortfarande höll jag mackan, hade nästan hela mackan kvar. Hon kollade upp mot mig, klämde ut ett falskt leende. Hennes ögon var röda, och i hennes knä log min hoodie med hennes händer i. Jag såg smärtan i hennes ögon och satte mig ner. ''I was going to give your hoodie back, but my hands were so cold that I had to warm them up'', sa hon. Hon lät som ett oskyldigt barn. Jag var överraskad att jag kunde klämma ett svagt leende. ''It's okay Sandra'', sa jag. Hon nickade sakta och vände huvudet. Jag var tillomed överraskad att jag ens satt här. Jag hade inte haft en ensam konversation med henne på en väldigt lång tid. Det kändes så bekant, något jag hade älskat tidigare. Jag kollade på henne och iakttog henne. Hon såg så svag ut. Jag kollade ner på min macka och sedan upp på henne igen. ''Have you eaten?'', frågade jag. Hon kollade på mig. ''No, not in days'', svarade hon. Jag räckte sakta fram min macka och hon log lite. ''No thanks Zayn. But not even you can make me cheerful right now'', sa hon. Jag pressade ihop läpparna. ''Just one bite'', sa jag. Hon skakade på huvudet. ''One bite'', sa jag, försökte säga det övertygande. Hon log nu, skakade. ''C'mon one bite!'', sa jag. ''No Zayn I'm not hungry!'', sa hon. Jag räckte fram mackan igen. ''You know me, I won't stop until you take one bite'', sa jag. Hon suckade och tog tag i mackan. Hon tog bort en bit av plasten och sakta tog en tugga. Jag såg hur mycket hon njöt, även fast hon inte ville visa det. ''See? You loved it'', sa jag. ''Oh shut up'', sa hon och skratta lite. Henne skratt fick mig le ett riktigt leende. Det kanske bara var för två sekunder men jag var tacksam. Jag var glad att hon skratta, se henne i sån smärta var inte något jag njöt av. Vi har fortfarande en historia. Men lika snabbt som skrattet kom försvann det. Nialls dörr hade öppnats och en läkare hade gått ut. Ingen visste vad som hände, men vi fick inte ut någon information heller. Vi bara nickade och accepterade. Hon satt nu i tårar. Jag kollade på henne, bet mig i läppen. ''Shit'', mumlade hon till sig själv. Hon lekte med sina fingrar och jag kunde höra henne snyfta. ''I just can't... I can't-'', sa hon, men kunde inte fortsätta. Tårar rann nu ner på hennes kinder och hon mötte mina ögon. ''Niall's gone Zayn. He's gone'', sa hon och grät. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag krama henne, trösta henne, gå därifrån? Jag ville själv gråta, men inte just nu. Hon gömde sitt ansikte med sina händer. Plötsligt kom det som en instinkt och jag ställde mig upp. Hon kollade upp på mig med sina stora ögon och jag gav ut min hand. Sakta tog hon min hand i sin och jag drog upp henne sakta. Såhär nära hade vi inte varit på två år. Vi hade inte ens rört varandra. Jag kunde höra henne andas tungt. Det var ett speciellt ögonblick jag inte hade upplevt på länge. Kanske jag hade dejtat Kate ett tag, men det var inte samma sak. Inte samma berörningar, samma rörelse, inte samma känslor. Allt var annorlunda med henne. Det var ett svagt ögonblick. Men det var inte rätt. Hon kollade in i mina ögon som hon inte hade gjort på länge. Tårarna rann ner på hennes kinder. Vi hade flätat våra händer med varandras och hennes bruna ögon kolla djupt in i mina. Jag tog sakta hennes händer och drog de lätt till min rygg. Sakta la jag mina armar om henne och omfamnade henne. Hennes kropp var nära min och kunde känna henne andas. Hon grät nu i min famn. Jag höll om henne hårt, som om det skulle vara min sista berörning. ''I don't even remember the last words I said to him'', viskade hon sakta. Jag grävde in min näsa vid hennes hals och mumlade. ''Not me either''. Jag hade förlorat min bästa vän och det hade Sandra också. Vi var två i det här. Vi kanske inte hade snackat så mycket de två senaste åren, men jag skulle alltid stå vid hennes sida. Jag sa till henne, den julafton, två år sedan på Bethlem Royal Hospital, att jag skulle vara tvungen att låta henne gå. Låta henne växa utan mig. Inte göra någon skada för henne någon mer. Och det var exakt det jag hade gjort. Men nu, när jag kramade henne så hårt två år senare kändes det som om det var i onödan. För jag ville inte släppa taget. 

 

''Sandra?'', sa en bekant röst. Jag kollade upp och såg Jack. Kate bredvid honom. Sandra drog sig snabbt loss ur min famn och sprang fram till Jack. Hon hoppade in i hans famn. ''Oh Jack, I'm so glad you're finally here. I'm not okay'', sa hon, grät i hans famn. Två sekunder tidigare var hon i min. Kate kom fram till mig, log mot mig. ''Are you okey?'', frågade hon. ''I'm fine'', sa jag, kollade inte ens på henne. Jag kollade på Jack och Sandra som sakta gick längre och längre bort. Jag bara önska, att hon inte hade släppt taget. 

 

Lyssna på musik för bra upplevelse! Ha bra volym. 

Jag vaknade i det mörka rummet och lampan bredvid mig var tänd. Framför mig stod en bekant man. Jag gnuggade mina ögon, och upptäckte att jag var i sjukhuset. Det var då jag insåg. Varför jag var här, varför jag hade kommit hit i första början, varför jag låg i den här sängen.. Jag började andas snabbt, och kände genast hur tårar rann ner. ''Calm down Mrs. Wahlgren, everything is alright'', sa mannen. Jag såg Dr. Browns ansikte. Jag tog upp täcket längre upp. ''Nothing is alright. We lost him'', sa jag, andades tungt. Han log mot mig. Hur kunde han le mot mig? Min pojkvän hade nyss dött. Niall hade dött. ''We didn't lost him'', sa han. Mitt hjärta stannade snabbt. We didn't lost him. Vad menade han? Var det här ett skämt för honom, var det var det var? Jag kände hur jag fick en plötslig ilska. ''Are you fucking joking with me doctor, because I don't feel like joking'', sa jag argt. Han tog upp sin hand och gjorde en lugn rörelse. ''Mrs. Wahlgren, he never died''. 

 

Jag gick i korridoren, sakta med Dr. Brown bredvid mig. Allt vi sa när han väckte mig för 5 minuter sen upprepades i min hjärna. ''What do you mean he didn't die?!''. Det var natt, men sjukhusets lampor var tända. ''His heart stopped for 20 minutes. We thought he was dead, but when you all left the room, his heart started beating again. He was very weak, we didn't know if he would survive so we didn't tell you'''. Vi gick fortfarande och jag gick barfota, omfamnad av en filt. ''Are you sick, why didn't you tell me?! Why did you let me think he was dead?!''. Jag hade gått förbi Jack och Sandra som sov bredvid varandra på ett par stolar. ''I'm sorry Mrs. Wahlgren but it's hospital policies!''. De enda som hördes i korridoren var våra steg. ''So he is alive, in this very moment?!'', kom jag ihåg mig själv skrika. ''Yes, very much alive''. Vi var närmare, och hans dörr skulle snart dyka upp. ''I want to see him. I want to see him now''. Vi var framme vid dörren. Dr. Brown vänta utanför medan jag sakta öppnade den glisrande dörren. En kropp låg i sängen och jag mötte hans ögon. Och då såg jag att doktorn berätta sanning. Det var inte lögner. Hans lysande blåa ögon kollade på mina. Han levde.

 

 Niall levde.