body, a:hover {cursor: url(http://cur.cursors-4u.net/people/peo-8/peo954.ani), url(http://cur.cursors-4u.net/people/peo-8/peo954.png), progress !important;} />

More than perfect - Del 100

Previous:
''He have never hurt me, and you have done it a thousand times'', sa hon. Hon gick förbi, men jag tog tag i hennes hand. Hon drogs tillbaka till mig. ''I wanted to give you so much more. But this is all I could do. I know that you feel the same. And I know you don't want this to be over. I know that you love me just as much as I love you, just like on that beach in LA'', sa jag. Hon skakade på huvudet. ''ZAYN! Why don't you just go?! Why don't you just walk away just like you did 2 years ago!? Like you have ALWAYS done?! Why don't you just leave me, leaving me feeling like it's something wrong with me?! You have already done it so many times! Just leave Zayn! FOR GOOD'', skrek hon nu. Det kom så plötsligt.  Jag bet min läpp hårt. Jag har verkligen sårat henne. Tårar rann ner snabbt. Men det finns ingen beskrivning på hur mycket jag älskar henne.
 
''I love you''. Hon kollade på mig. För en sekund kändes det som hennes kropps drogs till min. Jag ville höra de orden. Bara en gång till. Från henne. ''I lov..'', sa hon. Men längre kom hon inte. Hon torka sina tårar. 
''Goodbye Zayn'', sa hon. ''Please don't go'', sa jag. Men det var redan försent. Hon var redan borta.
 

Sandras perspektiv, 2 dagar innan bröllopet

Jag kollade mig omkring i den stora lyxiga resturangen. Det var en av de finaste lunchresturangerna i hela London. Överallt satt människor som såg rika ut, njöt av sin eftermiddagschampagne, skrattade. Mitt i den här resturangen var jag. Men jag passade inte in här. Jag sneglade på min mamma bredvid mig. Hon var fullt uppe i ett samtal med Jaqueline, min blivande mother in law, och Jack. "This was the best lunch I've had in a very long time", sa min mamma. "It was truly delicious. I loved the fish. It was perfect", svarade Jack. Jag kände hur han kollade på mig, men jag mötte inte hans blick. Jag tittade mig omkring i resturangen igen. Jag hörde inte hemma här. Jacks föräldrar tillhörde en väldigt fin släkt, och de hade mycket pengar och höga utbildningar. "I think its time for some tea. Sandra sweetheart, you want tea, don't you?" sa Jaqueline och log snällt mot mig. "Yes, thank you", sa jag artigt och tog min servett och torkade av mig lite fint runt munnen. Jack tecknade åt en servitör att komma över till vårt bord. Det var en ung man, inte mycket äldre än jag själv. Han var klädd i kostym även om han var en servitör. Den här resturangen påminde mig om början på 1900 talet. Allt kändes så... gammalmodigt. "Can we get four cups of tea please?" frågade Jack. "Of course sir. Would you like a biscuit to that?" frågade servitören. "Do you want a biscuit Sandra?" frågade han. "I'm fine thank you", sa jag. "How about you?" frågade servitören och kollade på mamma och Jaqueline. "No thank you, I'm fine", sa Jaqueline. "Me too", sa min mamma. "No biscuits", sa Jack och log mot servitören. "Okay. Your tea will be here soon", sa servitören och försvann. "They're so nice here", sa mamma. "Yes. This is our favourite place in London. We always took Jack and John here when they were kids", sa Jaqueline och tittade på Jack med en stolt min. "I remember that. But none of us wanted to just sit here so we ran around in the resturant and annoyed all the other guests", sa Jack och log. Jag kunde inte låta bli att le lite tillbaka. Mamma log också stort. Jag visste att hon var glad att jag hade hittat någon. Jag kanske var ung, men hon visste att det var rätt. Och jag litade på min mamma. Samma servitör som hade varit där innan kom in med en bricka med fyra koppar te på. "It's just two days left", sa min mamma medan servitören ställde ner kopparna på bordet. "Then you'll have a whole future ahead of you". Två dagar. "Me and Sandra will be together forever", sa Jack och tittade på mig. Jag tittade in i hans ögon. Han la sin hand över min där den låg på bordet. Jag tittade på våra händer och sedan upp mot Jacks ansikte igen. "This is just the beggining for us. We will now get married, then we will buy a big house, get good jobs, get little babies. Then we will watch our kids grow up, we will travel, grow old together. We have a whole lifetime ahead of us", fortsatte han. Han tittade på mig. Jag borde vara förväntansfull inför vår framtid som låg precis framför oss. Jag borde vilja allt det här, se fram emot allt han sa, men lyckan, den fanns inte där. Jag drack lite av mitt te. Det var definitivt för lite socker i det. "Right Sandra?" sa han. Jag ställde ner koppen. "Yes. We will have so much fun", sa jag, en aningens känslolöst. Han log mot mig. "I really do believe in you two", sa min mamma. "I can just see how happy you make Jack", sa Jaqueline och tittade på mig. "And you make Sandra so happy", sa min mamma. "We make each other happy. And that's the way it's supposed to be", sa Jack. Jag älskade Jack. Jag visste att jag gjorde det. Men samtidigt så... Jag visste inte. Det var något som gjorde mig så osäker. "I'm looking forward to my grandchildren", sa Jaqueline och log. "Oh me too! While they're working you and I can babysit them!", sa min mamma entusiastiskt. De inledde en konversation om det. Tanken skrämde mig. Att få barn? Jag älskade barn, det gjorde jag. Men jag hade förlorat något som aldrig hade funnits tack vare 'gradviditet'. Och det hade gjort ont. Jag visste inte om jag skulle våga än. Det var för tidigt. "Are everything done for the wedding? Do you have somewhere to stay with your bridesmaids tommorow?" frågade Jaqueline som plötsligt hade vänt sig till mig. "Yeah, we will be staying in a hotel in the middle of London", sa jag och log svagt. "Tomorrow I won't see you for 24 hours. It will be so hard", sa Jack och tittade leendes på mig. "Naw. I'm telling you, you two will last!", sa min mamma. Jag vände min blick från henne till Jack. Kanske skulle vi det. Men någonting sa mig, att allt det här var fel. 
 

Dagen efter

Det var ett ständigt pratande bredvid mig. Alla verkade så glada. Och just nu, var jag också glad. Vi alla sex tjejer gick fram till receptionen. Vi hade precis kommit från en middag ute och skulle checka in på vårat hotell där vi skulle bo under natten tills bröllopet imorgon. "I'm not staying at hotels with 5 stars everyday", sa Ebba och kollade faschinerat runt i hela hotellentren. "I do", sa Cara och log. Hon hade armen om mig. Det var en typisk Cara sak, gå runt med sin ena arm runt om mig. "Only because you are a famous model", sa Felicia. Vi kom fram till receptionen och möttes av en ung kvinnas uttråkade ansikte. "We were going to check in", sa Julia. "Name?" frågade tjejen i receptionen. "I think it is under Ibrahim", sa jag. Tjejen knappade in något på sin dator. "You have room number 112", sa hon och gav oss en nyckel. 112. January 12th. Det var vad jag kopplade med de siffrorna. "It's big huh? We all can sleep there, right?" frågade Eleanor. "Yeah yeah", sa kvinnan i receptionen uttråkat. När hon inte såg gjorde Cara en ful min åt henne som vi alla fnissade åt. "Oh, and our luggage..?" började  jag. "Talk with him", sa kvinnan och gjorde en gest mot en man som stod vid hissarna. "Thank you", sa Ebba i en ironisk ton och vi gick fram mot hissarna. "I don't get why people that works in hotels always are so unfriendly. I mean we are practically giving you your salary you should be fucking happy", sa Felicia. "Not everyone are like that. I think the majority of the hotel staff is nice", sa Julia medans killen vid hissarna lastade upp allt vårt bagage på en vagn. "Then I guess that I've been unlucky when it comes to hotel staff", sa Felicia menande. "We're going to have so much fun tonight!", sa Cara. "I'm super excited. Girls night!", sa Eleanor. Hissen hade stannat och 'hissmannen' körde ut vårat bagage ur hissen. "It feels like we need that after all the drama this week", sa Julia. "Tell me about it", suckade Felicia. "Excuse me, what was the room number?" frågade hissmannen. "112", sa Ebba och log vänligt mot honom. Felicia som hade tagit nyckeln öppnade hotelldörren. "Oh my god guys!", utbrast hon. Vi alla gick in medan hissmannen ställde ner allt vårt bagage i hallen. "That was all", sa han. "Thank you!", sa Cara och han försvann ut från vårt rum. "This is like a freaking apartment!" utbrast jag och gick runt i den stora hallen som ledde in till ett vardagsrum. Vi alla gick runt i den stora lägenheten/rummet. Jag slog upp dörrarna till ett stort rum som hade en enorm kingsize säng. Det var alldeles nybäddat och det var vackra tapeter och lakan. Bredvid sängen var det en stor garderob och ett sminkbord. Lite längre bort i rummet var det en balkong. Jag gick och öppnade dörrarna till balkongen och gick ut. Jag möttes av en sval bris. London var ganska svalt trots att det var Juni, och ändå var klockan bara 7 på kvällen. Jag stod någon minut och njöt av den svala luften mot min hud innan jag gick in och slängde mig på sängen. "This is so awesome!", utbrast Ebba och kom in till rummet. Alla andra kom också in, glada om hur lyxigt hotellet var. Alla satte sig i den enorma sängen. "There is 3 kingsize beds and one normal bed. Two of the kingsize beds are in the same room but the normal bed and this bed", började Eleanor och klappade lite på sängen vi alla satt i, "are in separate rooms". Julia la sig ner bredvid mig. "That means that four of us need to share bed with someone", sa hon. "I can share", erbjöd jag mig. "Are you crazy?" frågade Cara. "You're going to have your own bed. This bed", sa Felicia i bestämd ton. "Really?" sa jag leendes. "YES!", sa Ebba. Jag gav ifrån mig ett litet glädjetjut. "This will be such a perfect night!", sa Eleanor. "THEY HAVE CHAMPAGNE AND STRAWBERRIES", skrek jag när jag fick syn på en bricka med champagne glas och en stor skål med jordgubbar. "I did that!", sa Cara stolt. "We have to party and have girltalk now! So take a glass and go wild", forsatte hon och log stort. Vi alla började dansa medans vi drack. Vi hade så kul, skrattade så mycket.
 
Efter någon timme hade vi alla satt oss ner på golvet i rummet, utmattade efter allt dansande. "This is like your bachelorette. Sorry for not giving you a proper one", sa Felicia. "Seriously, this is great. This is the best bachelorette party I could ever have!", sa jag och la mig flåsande ner på golvet. "No guys either. And that's perfect", sa Eleanor. Alla tittade på henne. Graduation dramat hade slutat med att Eleanor och Louis hade gjort slut. Enligt Eleanor var det en gång för alla. "It gets better", sa Julia och klappade Eleanors hand. Hon log uppskattande emot Julia. "I agree with Eleanor. I've had so many fights with Liam this week about alcohol and drugs and everything and I'm just tired of it", suckade Felicia. "When I found the drugs in his pocket I just freaked out", sa Eleanor. "Me too", sa jag. "How is everything with Harry Cara?" frågade Ebba. "Oh, you know. He have been super romantic and caring and gods knows what all week. I think he feels bad", sa Cara och drack en klunk ur champagne flaskan helt utan vidare. "Well that's the Harry we all know", sa Julia. "El, I still feel bad over that I exposed Louis secret to everyone", sa jag. Jag hade tänkt på det hela veckan. Louis hade varit ganska sur på mig i början av veckan, men sedan förlåtit mig. Eleanor hade insisterat att hon älskade mig för att jag berättade för henne. "It was the right thing to do. I mean, he cheated on my, and I kinda count on that my best friends tells me if they know", sa Eleanor och sneglade menande på Julia. "I'm sorry for not telling you", sa Julia. "I'm over it now", sa Eleanor och log. Hon tog champagne flaskan från Cara och drack en klunk. "How is everything with James?" frågade jag och kollade på Ebba. Felicia kollade en aningens irriterat på mig men sedan kollade hon på Ebba. "I don't know. I've always liked him..", sa hon men Felicia avbröt henne. "Yeah, even when he was with me", sa hon irriterat. "Felicia please", sa Cara och vände sitt fokus mot Ebba igen. "But I don't really know what he truly feels for me. You can never know with him. But we are dating now and everything. So who knows what happens", sa hon och log lite. "I ship you", sa Julia och Felicia gav henne en liten mördarblick och Julia svarade med en why-the-fuck-do-you-care blick. "I'm just gonna go to the toilet", sa jag och reste mig upp och gick ut ur rummet.
 
Jag hade inte berättat för de om min lilla Zayn incident. Helt ärligt försökte jag ignorera det, men det kom hela tiden upp till mig. Jag kunde inte sluta tänka på det. Kanske var det inte meningen att jag skulle sluta tänka på det. Jag vet inte. Jag hittade en koppling till Zayn med allting. Liksom, bara för att vårt rumsnummer var 112 som är som 12 Januari vilket är Zayns födelsedag behöver det inte ha någon mening. Eller? Jag öppnade dörren till badrummet och satte mig ner på toa. Om mindre än 24 timmar skulle jag vara gift. Jag och Jack skulle sitta i ett plan påväg till Hawaii där vi skulle ha vår bröllopsresa. Men jag kände mig rädd. Jag reste mig upp och tvättade händerna medans jag granskade mitt ansikte i spegeln. Jag log mot mig själv, men det lyckades inte nå ögonen. För mina ögon såg rädda ut. Sorgsna på något sätt. Jag gick ut från toaletten och in i rummet där alla satt. Mina fem bästa vänner satt på golvet, hade hur kul som helst. Skrattade. Jag ville vara deltagande, men jag kunde inte. Jag satte mig i en fotölj i rummet och betraktade dem. I flera minuter bara lyssnade jag på deras konversation, på deras hemtrevliga och välkända skratt. "Sandra, what are you doing up there? Come and sit", sa Cara plötsligt. Jag hade knappt märkt att alla hade slutat prata och nu tittade på mig. Jag reste mig upp ur fotöljen och satte mig ner på golvet. Eleanor kramade om mig lite och jag log försiktigt. Sedan började alla snacka igen. Jag deltog men... fortfarande var jag lite frånvarande. Mina tankar stördes av ett plingande på dörren.
 
"Oooh, who can that be?", sa Julia och log. Ebba tog min hand och drog upp mig från golvet och vi alla gick ut i hallen. Felicia öppnade dörren. Jag log när jag såg vilka det var. "We just wanted to wish you luck. Tomorrow is our little girl's big day", sa Louis och log stort mot mig. Alla fem var där. Harry stod där, Liam stod där, Louis. Niall satt i sin rullstol och Zayn stod bakom. Zayn. Jag mötte hans blick. Han log lite mot mig. Zayn drog in Niall i hotellrummet och resten av killarna kom också in. Liam gav mig en stor bamsekram. "I don't know if I want to give away my little Sandralicious", sa han. Jag kysste honom på kinden. "I'm afraid you have to", sa jag och log. Louis omfamnade mig och gnuggade mitt hår. "You have to, right?" frågade jag. "Yes. Always", sa han och log mot mig. Jag skakade leendes på huvudet. "Sandra!", ropade Harry. "Hazza!", ropade jag tillbaka. "You won't be mine anymore", sa han medans han kramade mig. "I will always be yours Harry. It's Sarry forever and you know that", sa jag. Vi båda skrattade. Alla omkring mig pratade glatt och högljutt med varandra. Jag gick fram till Niall som snackade med Felicia. "Hi Nialler", sa jag och lutade mig ner för att krama honom. Han kramade mig tillbaka och gav mig en puss på kinden. "I love you Sandra", sa han leendes. "I love you too idiot", sa jag och log mot honom. Jag började gå mot Zayn som hade stått lite på kanten, betraktat mig. Han drog in mig i en lång kram. Ingen av oss sa något. Sedan släppte han mig. Alla hade satt sig i sofforna så jag och Zayn anslöt oss till dem. "I didn't know that you guys would come", sa jag. Jag var på mycket bättre humör plötsligt. "We had to wish you luck. You are after all like our little sister and best friend and it would be a shame to not wish you sister good luck before their weddingday", sa Niall. "Did you guys plan this?" frågade jag tjejerna. "Maybe", sa Ebba. Eleanor och Louis utbytte en pinsam blick. "Then I think we need some more champagne!", sa jag och log stort. Alla skrattade och Liam gick och hämtade en ny champagne flaska och 11 glas. Han hämtade även en ciderflaska. "Look Felicia", sa han och kollade menande på henne. "Two glass of cider without alcohol. I'm not drinking", sa han och tog en av ciderglasen och gav det andra till Julia. "Good", sa Felicia och tittade nöjt på honom. Alla tog varsitt glas igen. "Cheers for Sandra!", sa Louis. Alla skålade och jag log lite.
(lyssna på låten)
Alla pratade, busade och skrattade. Jag hade så kul. Jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om. "Can I talk to you for a second?" frågade Zayn. Jag tittade mig omkring. Den enda som hade märkt något var Julia och hon nickade svagt mot mig. Jag nickade mot Zayn och gick vi gick in i mitt sovrum helt omärkbart. "Nice room", sa han. "Thanks", svarade jag. Han öppnade balkong dörren. Vi båda gick ut och satte oss ner på två stolar. Vi var tysta. "Do you still want to do this?" frågade Zayn plötsligt. Jag kollade förvånat på hon. "What? What do you mean?" frågade jag. "Marry Jack", sa han. Han tittade inte på mig, utan tittade rakt framåt. Från balkongen hade man utsikt över hela London och jag kunde se London Bridge, Themsen, Big Ben, och London Eye utan problem. "Ofcourse", sa jag, men hörde hur osäker jag lät på rösten. "You know that even though you marry him, none of this will be over", sa han. Han hade rätt. Att gifta mig med Jack förändrade ingenting. "I love Jack. You know that Zayn", sa jag. "Yeah, and I love you and I'm pretty sure you love me too", sa han. Jag svarade inte. Han vände sig emot mig. Jag mötte hans ögon. "It's been five years Sandra. Five years. And I've loved you every single day. I don't think I will ever stop loving you. Because you are the greatest girl I've ever known. You have a smile that can light up a whole room. You have a crazy humor and you never fail to make me laugh. You have a intresting character that always makes me want to know more about you. And you are the most beautiful girl I've ever seen in my whole entire life", sa han. Hans blick var allvarlig, och vår ögonkontakt hade hållt hela tiden. Han tog mina händer. "I love you so much that it hurts. And I can't even stand the thought of that the love of my life is getting married tomorrow and it's not with me", fortsatte han. "Zayn.. I..", började jag. "Don't make any excuses Sandra. We have been through a hell but we're still here. Alive. I'm going to break and I'm not even joking. I've tried since march 2013. Do you even remember that? How Felicia and Julia pretended that I wouldn't be there just so I could talk to you?" frågade han. "I do", sa jag tyst. "I told you that I missed you already back then. That everything was a mistake. That I never cheated on you. Did you believe me?" frågade han. "No", svarade jag. "Do you believe me when I tell you this now? That I never cheated on you. I loved you more than I loved my own life and I still do. Do you believe that?" frågade han. Jag tvekade. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag drog ett djupt andetag. "Yes. I do", sa jag. Han fick ut ett svagt leende. "Then what is it that is in our way? Why don't we just take off, just you and I?" frågade han. Han tog mina händer och jag kollade in i hans ögon. En lock av mitt hår blåste i vinden. "It's not that simple Zayn", viskade jag och drog ut mina händer ur hans. "But I love you so much", sa han. Jag kunde se smärtan i hans ögon. Jag reste mig upp ur stolen och lutade mig mot balkongräcket. Vinden blåste i mitt hår. All smärta jag hade gått igenom för honom. Var det den smärta han gick igenom nu? Jag hörde hur han ställde sig bredvid mig. "I remember the days when I thought that you never would hurt me. That it would be you and I forever. I remember all the mornings the fourteen year old me waked up to see your face beside me, thinking about how it was possible to love someone so much as I loved you", sa jag. Jag stirrade ut över London. Min hemstad. Allting hade hänt här. Mitt liv hade varit här. "I was only fourteen years old, Zayn. You were my first love and you broke my heart", sa jag. "It was never supposed to be like that", sa han. "But it was like that. It is like that. You can't change the past", sa jag. "It was supposed to be you and I forever", sa han. Han drog mig emot sig så att vi stod så nära att våra näsor kunde nudda varandra. "Trust me when I say this. I love you Sandra Maria Ibrahim. You are my angel. You are my hero. And it will always be you. I love you so much". Hans ord träffade mig som en puff. Hans läppar närmade sig mina, långsamt. Jag kunde inte stå emot. Våra läppar förenades. Det var en mjuk kyss. Alldeles perfekt. Jag tittade på honom. Vi var fortfarande så nära. "I'm getting married tomorrow Zayn", sa jag tyst. "I know Sandra. I know".
 
Han släppte mig och försvann in. Jag stod kvar någon minut. Stirrade ut i tomma intet. Jag slog armarna om mig och började gråta. Tårarna rann ner för mina kinder. Jag hade aldrig varit så förvirrad, så lost. Jag satte mig ner i stolen och lät mig själv gråta. Långsamt. Tänka på allting. En del av mig ville så gärna vara med Zayn. Ville att allt skulle vara som det brukade vara, hur komplicerat det än skulle vara. En annan del av mig ville vara med Jack. Ville gifta mig med honom, vilja ha det enkla men perfekta livet utan draman. "Sandra?", hördes Harrys röst. "I was wondering where you went", sa han och satte sig i stolen där Zayn nyss hade suttit. Jag drog bort tårarna från mitt ansikte. "What's wrong love?" frågade han och tog min hand. Jag kramade om hans stora hand. "I don't think I can marry Jack", sa jag tillslut. "What?" frågade Harry förvånat. "I don't think I can marry Jack", upprepade jag. Tårarna fortsatte att rinna. Harry var tyst. "You still love him, don't you?" sa han tillslut. Jag nickade och drog bort några mer tårar. "It's okay Sandra. You have to follow your heart", sa han. "I can't Harry. I can't break Jacks heart. I promised him and I can't fail him", sa jag. "Don't say that. You can't marry someone you don't really want to be with", sa Harry. "I do love Jack, I do, but I just can't marry him. But I still have to", sa jag. Min röst var fylld av ångest, sorg. "I feel so lost, so confused", sa jag. Jag höll på att bryta samman, jag visste det själv. Han reste sig upp och omfamnade mig. "Ssshh", sa han. "It will be alright Sandra", viskade han. "Will it? Is it really going to be alright?" frågade jag i hans axel. "Listen to what your heart says and you will make the right choice", sa han. "My heart says Zayn, but my brain says Jack", sa jag. Harry tittade på mig med de fina gröna ögonen. "Then Zayn it is", sa han och log lite. Jag reste mig upp och började gå fram och tillbaka på balkongen. "Look. I love him so much and hear him saying that he loves me too is painful. I can't say it back. I don't want to marry Jack, I want to marry Zayn. I wanna spend the rest of my life together with him. I want us to get kids, to grow old together. I wanna die in his arms", sa jag. Jag fullkomligt kastade ut alla mina känslor. Harry betraktade mig och jag vände mig emot honom. "But I can't. I can't leave Jack. I will marry him. It doesn't matter. I can't be with Zayn", sa jag. Harry drog i min arm. Jag lutade mig mot hans bröst och han klappade mig försiktigt över ryggen. "It does Sandra", sa han. "I love Jack", sa jag. Mest för att övertala mig själv. Men också för att symbolisera att jag inte kunde lämna honom. Harry sa inget. "It's the right thing to do. I'm gonna marry Jack tomorrow. And everything will be alright, you said it yourself", sa jag med en orolig röst. "Sandra..." började Harry. "No Harry. Forget that we had this conversation. I'm getting married tomorrow, I can't cry", sa jag och drog bort alla mina tårar. "Let's go back inside", sa jag. Utan att säga något gick vi båda in igen och satte oss med alla de andra igen. Ingen verkade märka att jag hade gråtit. Zayns blick genomborrade mig, men jag kunde inte möta den. Harry satt med armen om mig. Återigen var jag frånvarande. Jag var borta. Visste inte vad jag skulle göra. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra.


DEL 100! Herregud, kan knappt förstå det. Vi har skrivit hundra delar sen novellen startades i Januari! Ni som har läst den sen start är helt otroliga men alla ni som har kommit "längs vägen" är också amazing. Tack så mycket för att ni läser, jag och Sandra älskar båda att skriva och det är så kul att läsa novellen när vi får så mycket positiv feedback. Jag hoppas ni alla fortsätter läsa novellen till slutet. ♥
 
Tankar om delen? Sandra är helt förvirrad och vet inte vad hon ska göra. SKRIV VAD NI TYCKER OCH SKRIV MASSOR AV KOMMENTARER FÖR NÄSTA DEL ÄR HUGE!!
we love you all xxx,
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Gud va bra, jag kan verkligen inte få nog att läsa, ni är så himla bra! Tack för att ni gör mina dagar en aning bättre när ni lägger upp en ny del, kram!

2013-10-06 @ 20:40:44
Postat av: Anonym

Så jävla bra, jag ska bara säga kasta jack asså att nt va dryg men jag vill att zayn o Sandra blir ihop igen.

2013-10-07 @ 10:23:21
Postat av: Anonym

När kmr nästa del???

2013-10-09 @ 16:10:42
Postat av: Anonym

Jättebra del, like always;-)

2013-10-09 @ 20:50:49
Postat av: Anonym

Hejsan! Är du ett fan av den amerikanska sångaren och skådespelaren Demi Lovato? Då kanske du skulle tycka om min nystartade blogg om henne! Där hittar du all information och dom senaste nyheterna, du hittar bloggen på: http://demilovatosweden.webblogg.se/

Ha en fortast trevlig dag! :)

2013-10-11 @ 22:50:34
Postat av: Jennie

WOW Ny läsare här. Hittade denna bloggen i fredags och har sträck läst alla 100 kapitel..så spännande det är nu. Älskar sandras och zayns on/off förhållande..hoppas de får babys tillslut

2013-11-04 @ 00:53:03
Postat av: Anonym

Bara en fråga, har ni slutat med att skriva på denna novellen helt och hållet? Vilket jag verkligen inte hoppas eftersom denna novellen är så himla bra. Skulle vara jätte tacksam för svar. Kram!

2013-11-16 @ 16:29:30




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback