Jag hade kommit upp för trappan och sprang. Sprang till gästrummet. Sprang till henne. Till Sandra. Jag tryckte ner handtaget och såg henne. Mitt hjärta hoppade ett steg. Vad hade hänt med henne? Hon såg.. Sjuk ut. Hennes kindben var väldigt markerade, området kring hennes ögon var mörkt och hennes läppar var alldeles narriga. Hennes nyckelben stod nästan ut. Hennes hår var i en bulle, precis som senaste gången jag såg henne. För en månad sedan. Hon satt på exakt samma plats hon satt på då jag såg henne senast. På sängen, lutad mot väggen med knäna uppe, med ögonen som stirrade på andra väggen. Jag stammade för mig själv. ''Sa-Sandra?..'', stummade jag. Inte en blick kom från henne. Bara en blinkning. Jag gick till henne och nästan slängde mig på knä. Jag la handen på hennes knä och skakade det lite. ''I'm here Sandra. Okay, I'm here'', sa jag. Jag fortsatte skaka henne, för att försöka få någon reaktion. ''You are fine okay? You're fine. Nothing is wrong with you!'', sa jag högt. Det kändes som om jag pratade med en vägg. Jag ville bara ha henne tillbaka så mycket. ''Sandra listen to me! YOU DON'T NEED TO GO!'', skrek jag. Dörren öppnades bakom mig, och Liam dök upp. Strax efter kom Louis in. Jag ställde mig upp, skakade på hennes axlar. ''Come on, talk to me!'', skrek jag. ''Zayn stop'', sa Liam. ''NO! SHE NEEDS TO KNOW!'', skrek jag. Jag kunde känna armar om mig, och jag drogs ifrån henne. ''SANDRA, NOTHING IS WRONG. YOU ARE NORMAL, YOU DON'T NEED TO GO! LISTEN TO ME, PLEASE'', skrek jag. De andra hade nu kommit in till rummet och såg på. Mig skrika på Sandra och Niall och Harry som drog mig ifrån henne. Jag försökte kämpa ifrån mig deras grepp, men stod fortfarande fast. ''DON'T LISTEN TO THEM, I KNOW YOU. THEY DON'T!'', skrek jag. Jag kunde se Eleanor lägga handen på munnen och falla i tårar. Sandra behövde veta. Sandra är fortfarande sig själv. Hon är inget psyk fall. Hon är samma tjej jag träffade den där dagen för fyra år sedan. Hon är exakt samma tjej. Hur hennes leende alltid får mig le. Hur hennes sätt att prata, och alltid säga sin tanke får mig skratta. Eller hur hon är tvungen att mot argumentera, även fast det ämnet redan är slut på tal. Hon kommer alltid vara sig själv. Ingen kan säga något annat för hon kommer alltid vara den tjejen jag blev kär i. Vad än som händer. Och jag tänker inte stå här, kolla på henne medans hon åker in till ett psyksjukhus för galningar. För Sandra är inte galen, hon är okej. ''TELL THEM SANDRA, TELL THEM'', skrek jag. Jag hann inte säga något mer tills de hade dragit ut mig från rummet och Harry höll mig nu mot väggen. Han var redo att explodera när som helst. ''DON'T YOU FUCKING THINK THAT THIS IS HARD FOR ANY OF US?! SEEING OUR BEST FRIEND ROT?! NO ZAYN, YOU HAVE TO FUCKING REALISE THAT SHE'S NOT FUCKING OKAY. SHE WON'T BE IF SHE DOESN'T GO. MAYBE YOU'RE IN DENIAL, BUT SHE'S FUCKING MENTALLY ILL'', skrek han. Jag slöt läpparna, blundade hårt. Jag ville bara att det här skulle vara över. Försvinna från det här helvetet. För inget gjorde så ont än att se henne såhär. Och jag antar att jag kanske ljög för mig själv. Men för mig kommer hon aldrig vara mentalt sjuk. Aldrig. För mig kommer hon alltid vara exakt samma person. Sandra.

 

Jag kunde se Julia ta tag i hennes hand och hon ställde sig upp. En tystnad spred sig, en jag aldrig känt förut. För den här var annorlunda. Julia höll fortfarande hennes hand när hon gick ut från rummet. Ingen sa ett endaste ord. För jag antar att vi alla väntade. Väntade på ett mirakel. 

 

Jag stod vi ingången av sjukhuset och väntade på Felicia. Efter ett tag kunde jag se en skugga röra sig i mörkret och efter ett tag dök en flåsande Felicia. Men hon var i tårar. Hon slängde sig i mina armar. ''Jag kan inte fatta att hon är här, liksom hur kan hon? Sandra kommer alltid vara den som alltid berättar allt två gånger och som har en sak för bad boys. Hur kan våran vänskap överleva när hon är där?'', sa hon medan tårarna rann. ''Jag vet inte heller'', sa jag. För det här hade ärligt talat gjort ont för mig också. Jag och Sandra hade varit bästa vänner för så länge, och att se henne må såhär fick mig må dåligt. Jag var inte precis i humöret att trösta någon annan än mig själv. Jag kollade på Felicia. Tårar forsade ner från hennes kinder och hon skakade på huvudet. ''Hur kunde jag vara en sån dålig vän? Jag har varit så upptagen med allt och alla att jag inte ens hade tid för min bästa vän! Hur kunde jag Julia?'', sa hon. Hennes röst var gäll och inte alls stadig. Jag antar att hon var i en jobbig plats just nu. Jag kramade om henne hårt. ''Du är ingen dålig vän. Du har bara varit fast i dina egna saker, okej? Må inte dåligt'', sa jag och klappade hennes hår. Hon grät mot min axel. Jag mötte hennes ögon igen och såg nu hur mascaran hade spridits över hela hennes ansikte. Hon såg ut som en tvättbjörn. Jag kunde inte motstå att klämma ut ett leende. ''Vad ler du för?'', frågade hon förvirrat. Nu föll jag nästan i skratt och hon stod fortfarande där i tårar. ''Onej.. Jag glömde att jag hade mascara på. Fyfan, jag ser ut som en tvättbjörn va?'', sa hon och rynka på näsan. Jag nickade medan jag fortfarande inte hade kunnat sluta skratta. Hon tog upp en spegel från väskan och höjde ögonbrynen. ''Fyfan alltså'', sa hon innan hon själv började skratta. Jag la armen om henne med ett leende. ''Ser du? Livet är inte så dåligt som det verkar. Vi går in, fryser ihjäl mig'', sa jag och hon log mot mig. ''Ja, jag antar det'', sa hon och skratta. Det kommer bli jobbigt att försöka hjälpa Sandra gå igenom det här. Men jag vet åtminstonde att Felicia kommer vara här för att hjälpa till. Och det lättar lite på hjärtat. 

 

Julafton var här. Dagen alla var glada, delade kärlek och visade sin uppskattning genom presenter. Var nog inte den bästa julafton, men vi hade ändå valt att samla oss vid sjukhuset för Sandras skull. Iallafall några av oss. Jag hade suttit i väntarrummet med Liam och Zayn, när jag plötsligt hörde Louis röst. ''We're here'', sa han. ''We wanted to come for a quick hi'', sa Eleanor. Genast steg alla upp och gav honom en kram. Jag gick sakta upp och väntade till min tur. ''Happy birthday mate'', sa Zayn och gav honom en lång kram. ''Yeah we love you dude'', sa Liam. Jag kunde inte motstå att le lite. Jag gick fram till Louis och gav honom en kram. ''Happy birthday Lou'', sa jag försiktigt. Han klämde ut ett leende innan jag satte mig ner. ''No big party this year?'', frågade Liam. ''Nah, no party this year. I'm just gonna go back to Doncaster and spend some time with my family and friends there. Just didn't want to leave before saying Merry Christmas all!'', sa han med ett leende. ''Are you coming with him El?'', frågade Zayn. ''Yeah, I will. Spending some time with the tomlinsons'', sa hon och log. Jag log svagt mot de. De var fortfarande de enda som visste om James och mig. ''So where is everyone else?'', frågade Eleanor. ''Niall and Julia is in mullingar. Or they should be. Their plane just landed'', sa jag. ''Yeah, and it's sad that Harry had to leave so early to Holmes Chapel for christmas'', sa Liam. ''Yeah, but I'm gonna go in about one hour. Just wanted to drop by'', sa jag. Louis svängde lite på huvudet och gav mig ett leende. ''Can I talk to you alone?'', frågade han. Jag svalde hårt innan jag svarade. ''Sure''.

 

Jag gick upp från stolen och gick med honom en bit bort. Så fort vi hade kommit tillräckligt långt bort för att de inte skulle höra så kollade han allvarligt på mig. ''Felicia, you can't be serious about this? James?'', sa han. ''Louis, it just happend okay? I don't know how, but it did!'', sa jag i försvar. ''Why are you doing this to him! Can't you see his madly in love with you!'', sa han. Jag stampade lite argt med foten. ''I didn't want to do this in the first place okay! I love Liam!'', sa jag irriterat. ''Stop playing games with him. You're telling him'', sa han argt. ''You can't make that decision for me'', sa jag argt. Han kollade argt på mig och lyfte pekfingret. ''If you're not telling him, I will'', sa han. ''I don't believe you'', sa jag och la armarna i kors. ''Watch me'', sa han och började gå. Jag tog tag i hans arm för att stoppa honom. Han stannade och kollade på mig. ''Fuck off, Lou. Alright, I'm telling him'', sa jag argt. Han gick sedan, lämnade mig förvirrad. Hur ska jag berätta det till Liam? Jag planerade aldrig för det här att hända. Jag är bara så förvirrad. Jag kollade på Liam medan han betalade för en läsk i läsk automaten. Han kommer bli hjärtkrossad. Men jag vet vem jag vill ha. Jag gick sakta fram till honom och så fort han såg mig dök ett leende upp. ''Hi my love'', sa han och log. Men då han märkte mitt ansiktsuttryck så dog leendet bort. ''Something wrong babe?'', frågade han allvarligt. Jag kollade på honom med mina sorgliga ögon. ''Liam, we need to talk''. Jag tror det var då han insåg vad som verkligen pågick. Och jag visste hur det skulle sluta.

 

''You okey mate?'', frågade Louis mig. Vi stod utanför Sandras dörr, bara jag och han. ''Yeah, I'm alright'', sa jag och log svagt. ''Can't believe it's christmas'', sa jag. ''Well we had a couple rough weeks. Specially Sandra'', sa han. Jag bet min läpp hårt. Han kunde se att jag var orolig. ''I'm sorry buddy'', sa han. Jag skakade på huvudet. ''Don't be sorry'', sa jag. Han drog in sina läppar och kollade ner. ''I just miss my best friend'', sa han. Jag tog ett djupt andetag. ''Yeah, I miss her too'', sa jag sakta. Han la handen på min arm och klappa den. ''Are you still together with Perrie?'', frågade han. ''No it's over. She isn't the one'', sa jag. Han nickade och klämde ut ett leende. ''You're going home to your family?'', frågade han. Jag visste precis var jag skulle vara. ''Sandras family doesn't know yet. I'm sure they would like to know, but most of the staff doesn't work on christmas. So she's all alone'', sa jag. Han nickade och jag fortsatte. ''I'm staying with her. I don't want to leave her yet'', sa jag. Han log svagt mot mig. ''You're a good guy, do you know that Zayn?'', sa han. Jag log mot honom. ''I haven't always been'', sa jag. Han log mot mig innan han tog tag i väskan som hade vilat på golvet. ''We're gonna go now. Nice seeing you mate'', sa han. Eleanor gick mot oss efter att ha pratat med personalen. Hon log mot mig. ''Merry Christmas Zayn'', sa hon och vi möttes i en kram. ''You too'', sa jag och log. Jag och Louis kramades innan han började gå. ''Louis!'', ropade jag lite. Han vände sig om. ''Happy birthday''. Han vinkade mot mig innan han försvann från hallen. Jag log lite innan jag vände mig om och tryckte ner handtaget. 

 

 

Jag hörde handtaget tryckas ner och dörren öppnades. Det där bekanta ansiktet jag nästan glömt bort stod där. Jag hade nästan glömt alla. Allas ansikten. Det var bara rösterna jag kände igen. Allting var borta. Alla minnen, allt skratt, alla glada ögonblick. Allt. Vad var värt att minnas? Just det hade jag tänkt. Vad var värt att leva för? Det finns inget. Allt är borta. Inget är kvar. Jag lämnades att dö och det fanns inget kvar av mig förutom ett skal. Som en docka, som kollade på någon med sina stora skrämmande ögon. För det var så jag var. Jag vet inte vad jag känner längre. För jag står här ensam med ingen som håller min hand. Och när jag tänker det här, vet jag att ingen kommer höra. För ingen är här för att lyssna. Som jag aldrig trodde, men förstår nu; bara för att du andas betyder det inte att du lever.  

 

(lyssna på den här låten och om den tar slut, kör om den) 

 

Han kollade på mig med de där ledsna ögon. Jag kände igen den där minen. För det är minen jag har fått se ett tag nu. Som om jag vore ett missfoster alla tycker synd om. Som om jag vore något de inte kan förstå. Men vad de inte vet är att även om jag är tyst så är jag som en öppen bok. De bara vet de inte än. Han gick mot min säng, satte sig vid kanten. Det här var första gången på länge då jag följde någon med blicken. Kändes ovant. ''I know you won't talk to anyone. And I know you won't talk to me. I just want you to understand that I'm here. You're not alone. I'm here for you'', sa han. Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom, det var så klart att han var den för mig. Men allt är för suddigt för att komma ihåg. För det är det enda jag kommer ihåg av honom. Första blicken. Men allt är borta. För jag valde att inte gå tillbaka till de där minnerna. För jag vet att i slutändan är det de som får mig att aldrig släppa taget. Han kollade på mig och log. ''I remember the first time I met you. You looked so beautiful. The first time I saw you I knew I would fall in love with you'', sa han. Han kollade ner och log för sig själv. ''I remember saying to Niall, 'oh my god, look at that girl''', sa han och skratta. Jag ville le så mycket. Jag ville ta av den här masken och le, säga att allt skulle bli okej. Men det skulle det inte. Jag bara kunde inte le. ''Remember when we first dated and I bought you that chocolate you love so much? You smiled at me, with the most amazing sparkle in your eyes, and thanked me. I knew in that moment that I loved you'', sa han. Han log fortfarande. Jag kände hans fingrar glida till min hand. Han höll den i sin stora hand. Minnet var så suddigt. För jag ville inte minnas. Det var ingen idé. Han kollade på mig med sina snälla ögon. Log mot mig med sitt fina leende. ''I love you Sandra. I always have. And I always will. I don't care about Perrie, I don't care about anyone else than you. You fit me better than my favourite sweater. It's always been you. Remember what we used to say? Forever. Do you remember?'', sa han. Jag kände värme. Inte bara från hans hand. Från hans ord. ''And you have no idea how much I care about you. And I'm not quite sure why I miss you so much. I guess you are a part of me. And you will always be. With you, it's different'', sa han. Han drog in sina läppar och kollade ner. ''I know you're sad. I know you're not happy. And maybe I can't make you happy. I guess I have to understand that. I just having it hard to letting you go'', sa han sakta. Jag såg nu att tårar samlades i hans ögon. Han hade verkligen jobbigt att hålla det inne. ''I want you to be happy. And if that doesn't include me, then okay. Because if you're not fine, I'm not. And if stop seeing me in while helps you, then I want that. Seriously, I can't see a life without you. But I want you to be happy'', sa han. Han ställde sig upp, höll fortfarande min hand. ''I know our love was real. You are the love of my life. But sometimes it doesn't end like we want it too. And I'm sorry for that. Because with me, you can never be truly happy. So I guess I have to let you go'', sa han. Han tog upp min hand och kysste den. Jag ville inte det här. Vad han inte vet är att jag behöver honom mer än vad han tror. Mer än någon annan. Allt kom tillbaka till mig. Alla känslor jag någonsin känt. Allt. Jag ville att han skulle stanna, hålla om mig och säga att allt skulle bli okej. Han får inte gå. Jag ville inte att han skulle gå. Han kollade in i mina ögon. ''I love you'', sa han. Han släppte min hand och började gå. Gå till dörren. Jag ville skrika, ville gråta. Men jag kunde inte få ut något. Han gick ut från dörren och stängde den. Han var borta. Jag antar att våran kärlek inte var tillräckligt stark. Jag antar att vårat kapitel var slut. Att det inte finns något mer att göra eller att säga. Jag antar att allt är över nu. Jag ville prata, säga att han inte behöver göra det. Att han inte behöver låta mig gå. Så mycket. Men jag förstod det. För att jag ska kunna bli lycklig måste jag släppa taget. Släppa taget om allt jag känner. Jag kanske är mentalt sjuk, men det jag känner kommer aldrig vara lögner. Jag tog sakta upp handen och rörde min kind. Sakta rann det tårar som gick ner till min hand. Och för första gången på länge sa jag något. För första gången på en månad lät jag ord lämna min mun. Lät de slippa ut i världen. 

 

 

Men jag antar att det är över nu. Jag antar att det var ett hejdå. 

_______________________________________________________________________________

Hoppas du gilla det! Här är part 2. Sorry, skulle lagt ut igår men somnade bredvid datan! Love uuuu.

5 kommentarer till nästa del. Och jag kan säga, det kommer hända lite dramatiska saker då...

Säger inget mer (: