Jag vaknade av att min mobil vibrerade. Jag tog upp den och såg att klockan var 10am och att Sandra hade smsat mig. Julia kom hit vi måste fixa det med Louis och Eleanor -- sandra stod det i smset. Jag kollade på Eleanor som låg i den andra gästsängen. Och låg i hopkrupen in mot väggen, fortfarande sovandes, och det enda man såg var det bruna håret. Jag tyckte synd om henne och jag fattade inte hur Louis kunde göra så. Vad var hans problem, seriöst? Jag reste mig upp ur sängen och smög in i mitt och Nialls sovrum. "Niall", viskade jag. "Uh", stönade han. "Niall!", viskade jag, lite högre. "What?" sa han sömnigt. "I'm going to Sandra's place. Look after Eleanor okay? She is still asleep", sa jag. "Mm sure", sa han, fortfarande halvsovandes. Jag pussade honom på näsan för att han såg så gullig ut och gick sedan och fixade mig.

 

En halvtimme senare hade jag lyckats duscha, sminka mig naturligt, sätta upp mitt hår inklusive min lugg i en slarvig bulle och få på mig en mörkblå kortärmad t-shirt, ett par långbenta hängselbyxor i jeanstyg (så att man inte tänkte lika mycket på min mage) och ett par mörkblåa converse. Såklart hade jag som alltid mitt lilla silverkors runt halsen och några nätta accesoarer.

En söndagsmorgon som denna var allting ganska lungt. De flesta satt nog inne i sina hus och åt frukost. Det var faktiskt länge sedan jag hade gått. Förut tog jag alltid promenader. Men all min tid numera gick ut på att förbereda mig inför barnet, träffa mina kompisar, och den senaste tiden - jobba arslet av mig för att få bra slutbetyg. Jag hade faktiskt inte riktigt tänkt på vad jag skulle göra nu när jag går ut skolan. Min dröm har alltid varit att bli sångerska, sälja ut arenor, spela in låtar i studion, ha fans. Men man var tvungen att kämpa för att uppnå den. När mitt och Niall's barn hade blivit lite äldre skulle jag nog börja försöka. Den kommande tiden skulle jag bara fokusera på den.

 

Jag plingade på Sandra's och Jack's lägenhet och Sandra öppnade direkt. "Bra att du kom", sa Sandra bara och lät mig komma in. "Så, vad är din masterplan?", frågade jag. "Du får se. Men jag har ringt Louis. Han kommer snart sa han", sa Sandra och log lite. Vi var tysta någon minut. "Föresten, Julia! Jag har hittat en butik inne i London med asfina klänningar!", sa Sandra exalterat. Jag log stort. "Åh, jag kommer känna mig som din mamma när du står där och ska gifta dig...", sa jag med en löjlig röst och la handen på hjärtat. Sandra skrattade. "Kommer du gråta?" frågade hon sedan. Mina ögon smalnade. "Kanske...", sa jag. "Kan du vara seriös för en minut eller?" sa Sandra skrattandes. "Du säger ju att du alltid gråter när du verkligen är ledsen eller glad. Aldrig annars", fortsatte hon. "Well. Jag vet inte. Jag har bara gråtit en gång i mitt liv av glädje och det var typ i fem minuter. Så sorry, tror inte det", sa jag och log. Sandra gjorde sitt lilla sadface. Precis då plingade det på dörren. Sandra gick fram till den med bestämda steg och öppnade dörren. "Hi Sand..", började han, men avbröts av Sandras örfil. Sedan lät hon honom komma in. Louis hade handen över sin kind. "What was that for?" frågade han. Jag granskade honom. Hans hår var lite rufsigt och han såg trött ut. Hans kind hade också hunnit bli röd. "I can't believe what you did to Eleanor!", sa jag. "Did she found out about that girl?" frågade han. "What girl?" sa Sandra och stirrade på honom i några sekunder. "Oh fuck", sa han och jag örfilade honom också. "You have some serious explaining to do!", sa jag och kollade på honom. Vi satte oss i soffan. "I can't believe you cheated on her too", sa Sandra irriterat. "Louis I thought that you of all people wasn't like this!", sa jag. Jag och Louis hade våran speciella lilla relation, och efter att ha känt honom i drygt 2 år kändes det verkligen inte som om det här var Louis. "I was upset after our fight!", sa Louis. "That's not an excuse. You're a fucking asshole", sa Sandra. "I know. And I pretty much deserved your bitchslaps", sa han. "Yes you did! Do you know how much Eleanor cried last night?" frågade jag. "She did?" sa han. "Yeah. She thought it was over for real", sa Sandra allvarligt.  "You have to make this okay cause I'm not gonna stand her watch two of my best friends break up", sa jag. "I can't, I ruined things", sa han sorgset. Sandra ställde sig upp. "What are you doing?" frågade Louis och kollade på henne. "You will see", sa hon med ett finurligt leende. Jag ställde mig också upp. "No seriously what are you going to do?" frågade han. Jag och Sandra kollade på varandra med ett leende. Sedan kollade jag på Louis. "We're gonna fix this", sa jag. Louis kollade bara förvirrat på oss. "Ring Eleanor", sa Sandra, "så uppehåller jag honom så länge", fortsatte hon. Jag gick in på toaletten och ringde till Eleanors mobil. "Hi, where are you?" frågade Eleanor direkt. "I'm at Sandras. Wanna come over?" frågade jag. "Yeah, sure, I'm coming", sa Eleanor enkelt och vi la på. "Hon kommer", sa jag till Sandra. "Can you not speak Swedish?" frågade Louis. Sandra skakade på huvudet. "Sorry. We have to", sa Sandra. "Louis, who was that girl by the way?" frågade jag. "I don't know. Just a random chick on the pub", sa Louis. "I don't see how Eleanor is going to forgive you but I guess that's up to you. Show her all your love Lou", sa Sandra och log snett. Dörrklockan ekade i huset och Louis kollade på dörren. "Is it Jack?" frågade han. Jag och Sandra utbytte en blick och Sandra öppnade dörren. "Hi!", sa Eleanor och började gå in. När hon fick syn på Louis stannade hon upp. "What is he doing here?!", sa hon och kollade på mig med en mördarblick. "What is she doing here?" frågade Louis efteråt. "You guys seriously need to talk", sa Sandra. "Sorry Sandra, I'm not talking to him", sa Eleanor och var beredd på att lämna lägenheten. Jag tog tag i hennes arm och drog henne in i lägenheten igen. "You're not going anywhere", sa jag. "But.." började Eleanor men Sandra tog tag i henne. Jag drog upp Louis i soffan och vi bokstavligen släpade de båda in i Sandra och Jacks sovrum. "We're gonna lock the door and none of you will get out until you both solve your problems", sa Sandra. "Have a nice chat", sa jag leendes och vi smällde igen dörren och låste den. "Greeeat. De kommer fixa det. Förhoppningsvis", sa Sandra. Vi slog oss ner i soffan. "Försöker du gömma din mage eller något?" frågade hon och tittade på mig. "Kanske", sa jag. "Varför? Den ser så gullig ut ju", sa Sandra och klappade jeanstyget på mina hängselbyxor. "Jag vet inte. Jag älskar det här barnet såklart som du vet, men på något sätt skäms jag lite för att jag är så ung", sa jag. "När jag trodde jag var gravid så var det också min tanke. Hur skulle jag kunna berätta för alla i skolan? Jag skulle föralltid vara stämplad som teenager mum liksom. Men sen tänkte jag, vilken otrolig gåva gud har gett mig. Ett barn. Som är mitt. Men det visade sig ju att det aldrig fanns", sa Sandra sedan. "Det är så starkt att du pratar om det", sa jag beundrande. Sandra log. "Allting för min bästa vän", sa hon. Jag log tillbaka. "Du har nog rätt om det där trots allt", sa jag. "Om ett år vid den här tiden kommer jag troligen försöka lära mitt barn att gå. Känns konstigt", sa jag eftertänksamt. Vi var tysta några minuter. "Jag älskar den där väskan", sa Sandra och kollade på min handväska som stod på bordet. "Jag med", sa jag. "Vad är det här?" sa hon och drog upp en skvallertidning som hade stuckit ut ur min väska. "Ingenting", sa jag och försökte ta tidningen i från mig. "Det är något i den här som du inte vill att jag ska läsa!", sa Sandra och höll upp tidningen högt för att jag inte skulle ta den. "Nej", sa jag och försökte låta oskyldig. "Haha. Det är det visst. Låt mig läsa", sa Sandra och öppnade tidningen. Hon bläddrade igenom den, sida för sida, tills hon såg en bild på Zayn. Zayn och Kate. Och läste tyst igenom hela texten och slog sedan ihop tidningen och la den på bordet. "Julia", sa hon. "Sandra", sa jag och väntade på att hon skulle bli arg. Men hon var lugn. "Visste du om att Zayn dejtade den här Kate tjejen?" frågade hon. "Kanske...", sa jag. "JULIA!", sa hon och tittade allvarligt på mig. "Okej ja, alla visste det utom du", sa jag. "Och varför då? Trodde ni inte att jag skulle kunna ta det eller?" frågade hon. "Det var inte det, det var bara han som inte berättade. Ni har ju inte snackat på ett tag, eller hur?", frågade jag. "Men jo, vi ses fortfarande! Vi är ju vänner och allt nu", sa hon. "Har ni snackat ensamma sen den där julen?" sa jag skeptiskt. Hon gav upp med en suck. "Nej, kanske inte, men ni kunde ändå ha berättat!", sa hon. Jag ryckte på axlarna. "Så de dejtar?" frågade hon efter ett tag. "Japp", sa jag. "Hon var asfin", sa Sandra eftertänksamt. "Jag vet", sa jag. "Har du träffat henne?" frågade hon. Jag nickade. "Jag har hälsat på henne, men inte umgåtts med henne direkt. Men hon verkar väl snäll", sa jag. "Verkar väl?" frågade Sandra och höjde sitt ögonbryn. "Jag vet väl inte, jag snackade inte med henne så länge, de var ute på en dejt", sa jag. Hon nickade. "Du är väl inte sur för att jag inte berättade?" undrade jag oroligt. "Nej. Även om jag tycker att ni kunde ha berättat... Aja, vi kollar till El och Lou. Det har gått över en timme nu", sa Sandra. "De är som fångar", sa jag och flinade. Sandra låste upp och vi kollade försiktigt in. På sängen låg de två. Strulandes. Vi båda försökte hålla oss för skratt och Sandra stängde till dörren igen, utan att låsa den. Sedan började vi båda skratta och gjorde high five. "Can we fix this?" ropade Sandra. "YES WE CAN!", ropade jag tillbaka och vi båda skrattade. "Vi är pro alltså", sa Sandra. "Helt klart", sa jag och log stort.

 

"Was school ok today?" frågade Jack. Jag nickade. "Yeah. It feels good that we will graduate soon. I feel pretty tired of it", sa jag. "It was the best thing that ever happend to me. Finish school", sa han. "But you are on the university?" sa jag med undrande röst. "Yeah, but I learn things that I'm actually intrested in there", sa han. Vi var i bilen, han hade precis hämtat upp mig från skolan. Men han hade kört förbi hans lägenhet. Eller, det var mer som vår, eftersom jag bodde där också, men tekniskt sätt var det hans. "Jack, where are we going?" frågade jag. "You will see", sa han leendes. 

 

Ungefär en halvtimme senare kom vi fram till någonslags utomhus arena. "What is this?" frågade jag. Jack ställde sig framför mig och log. "We, are gonna play paintball", sa han. "No way!", sa jag leendes och kramade honom. "I wanted us two to do something really fun you know", sa han och kysste mig. "Everything about you is perfect your damn idiot", sa jag och pussade hela hans ansikte. Han skrattade och tog min hand. "Hi and welcome to this paintball center", sa en kvinna i en dräkt. Hon visade oss in i ett rum där vi kunde sätta på oss dräkter. "I probably gonna win over you", sa jag tufft till Jack. "We'll see about that", svarade han och log. I våra urfula dräkter gick vi ut på planen hand i hand. Vi möttes av några andra personer. Kvinnan som hade välkomnat oss tidigare delade in oss i lag. Jag och Jack var i olika lag och jag skulle garranterat slå sönder honom. Hoppades jag. Det var 9 andra personer i mitt lag. Kvinnan berättade att hon hette Jane och förklarade snabbt reglerna. "Are you ready? One, Two, Three... GO!" skrek Jane och alla 10 i de respektive lagen började springa runt som galningar. Jag såg inte Jack någonstans så jag passade på att skjuta ner en tjej i Jacks slag. "Fullträff", mumlade jag för mig själv. Jag sprang vidare för att hitta Jack på den stora planen som täckte hela tomten. På vägen sköt jag ner yttligare två spelare från det andra laget. En tjej i mitt lag kom upp bakom mig. "Girl you are good!", sa hon. Jag log bakom masken och fortsatte springa. Vart hade han tagit vägen? Jag tittade mig omkring och efter 20 minuter av matchen hade gått fick jack plötsligt syn på honom. Jag sprang emot honom. Han hade sätt mig också. Vi båda sprang emot varandra och avlossade samtidigt skott med färg. En lila färg splashade över hela mig och han blev alldeles grön. "You both are out!", skrek Jane. Vi båda drog av oss dräkterna. "These are so sweaty", sa han och kastade sin åt sidan. "Yeah, euw", sa jag och la äcklat bort min också. Vi tittade på våra paintball pistoler och sedan på varandra. Jane var redan borta. Vi log mot varandra och tog upp pistolerna och sköt på varandra. "I'm the master", ropade jag åt honom. "I don't think so babe", sa han och träffade mig. Jag avlossade ett skott mot honom också och träffade. Vi höll på att skjuta varandra tills det bara fanns en boll kvar. Vi tittade på varandra och avlossade skottet exakt samtidigt. Jag sprang emot honom och han lyfte upp mig. "Babe", sa han. "Yeah?" sa jag. "I love you", sa han och tog mina händer och kysste mig länge. När våra läppar möttes stannade tiden helt enkelt. Det var som magi. "Hey! You broke the rules! You're out!", sa en sur Jane. "I'm so sorry", sa jag och försökte hålla mig för skratt. Resten av paintball gruppen ställde sig bakom henne. "Yes, we're leaving", sa Jack och försökte även han hålla sig för skratt. Vi sprang mot hans bil och satte oss i den. "Jack", sa jag enkelt. "Yes?" sa han och startade upp bilen. "Do you realise that we have like thousands of colours on us right now? We seriously gonna destroy your car with colours", sa jag. "I don't care. I just want to have fun as long as we can", sa han leende. "Live while we're young!", sa jag leendes. "I want to capture this moment", sa han sedan och drog upp sin iPhone. We lutade oss emot varandra och tog en bild. "God we're so beautiful", sa jag och skrattade. "Can't get better than this", sa han leendes. Vi körde ut från paintball parkeringen. Jag tittade på honom. Jag var lycklig över att gifta mig med Jack. Han var allting jag behövde. Han fick mig att skratta, han fick mig att le, han fick mig att vara mig själv. Och jag visste att han verkligen älskade mig eftersom han hade sett mig i den svåraste situationen. Men han hade ändå varit där. Lärt känna mig i alla fall. Och jag älskade honom otroligt mycket för det.

 

"Where is Liam?" frågade Simon. Jag, Harry, Louis och Zayn satt framför Simon Cowell's skrivbord på hans kontor. För en gångs skull var han hemma från USA och hade ringt oss för att han ville prata om något. Allt det här kändes så bekant. Det var såhär det hade varit för 5 år sedan. Vi hade suttit inne på hans kontor, och hade spänt väntat på beskedet om vi skulle få ett skivkontrakt eller inte. Folk från vårat management satt också i rummet nu. "Let us say that he is a bit unstable right now", sa Louis. "He is not allowed to leave his house", sa Harry. "And you definatly don't want him here right now", avslutade jag. "You have to tell him about this meeting later", sa Simon. "We will", sa Zayn. "So boys, I wanted to talk to about this band. Don't you feel for starting again? Don't you miss it?" frågade Simon. "Well I do, it's just that I have more time for Eleanor now", sa Louis. "Yeah, we all have time for our girlfriends now. And it feels pretty good to just live quite normal", sa Harry. "But boys. You are the biggest boyband the world have ever seen. I know about this situation with Liam right now but if you will ever get your career back you have to start now", sa Simon konstaterande. "But I'm going to be a father...", började jag. "I know about that Niall. It's better if you start over now before everyone sees that you are adults now. You can sell good as a group for just a couple of years more", sa Simon. Alla vi fyra satt tysta, gav varandra lite blickar. "But we can't be One Direction without Liam", sa Zayn för att avbryta tystnaden. "I know. If you sign a contract with us again will we do everything in our power to make him better", sa en man i managementet. "What would you do that we haven't already tried?" sa Louis skeptiskt. "As he said, everything in our power", sa Simon. "Or, you have a alternative. You can actually kick Liam out of the group permanently and then it's just to start, here and now", sa en kvinna ur managementet. "We would never do that", sa Harry. "But at least consider it guys", sa Simon. "Only if you promise that you will try to help Liam now already", sa jag. "We won't go back as a group without him", sa Zayn. Vi var bestämda. Visst ville jag gå tillbaka till One Direction, turnera världen runt igen, träffa fans, spendera tid i studion och så vidare. Men jag ville inte lämna Julia och babyn heller. Och jag visste att Louis inte ville lämna Eleanor nu när de hade fred igen. Och Harry skulle inte vilja ha mindre tid med Cara än vad de redan har. Zayn skulle nog inte heller vilja lämna nu när han har träffat Kate. Och ingen av oss skulle vilja lämna våra bästa vänner här. Den här tisdagen skulle innehålla mycket funderingar. Vi ville nog någonstans alla gå tillbaka till bandet, men samtidigt inte. Speciellt inte så som det är med Liam nu. Men vi som pojkband skulle inte sälja mycket längre. Vi alla var uppe i tjugoårs åldern nu ju. Men något som vi alla hade gemensamt var att vi saknade tiden som vi var som störst. Kanske saknade vi den tillräckligt för att gå tillbaka.

 

Onsdag. Jag, Julia och Felicia satt sista timmen på vår musiklektion. Alla tre uttråkade av vår över entusiastiska lärare som ville lära ut om den klassiska musikens historia. Jippie. "Varför tvingar de oss att lära oss det här i skolan?" frågade jag. "Det är inte så att jag inte kommer lyckas i livet bara för att jag inte vet alla låtar av Mozart", suckade Felicia. "Vill ni göra något idag?" frågade jag. "Kan inte. Ska till läkaren med Niall för att kolla att allt står rätt till med babyn", sa Julia. "Kan inte heller, har lovat James att följa med honom till skateboardparken", sa Felicia. "Feli dissa honom", klagade jag. "Varför är du inte med Jack?" undrade Julia. "Han pluggar just nu. Till skillnad från era pojkvänner så försöker han faktiskt att få ett jobb", sa jag. "Ja min pojkvän går fortfarande i skolan så att", sa Felicia. "Och min är en världsstjärna. Grattis till din hardworker boy", sa Julia. Jag sträckte ut tungan åt henne. "Har ni föresten tänkt på att alla vi har pojkvän just nu? Det har typ aldrig hänt förut", sa Felicia. "Du har rätt! Oh my god", sa jag. "Vi är väl alla lyckliga nu helt enkelt", sa Julia. "Och snart slutar vi skolan också för gott! Om vi inte ska plugga på uni sedan förstås. Vilket vi troligen kommer göra", sa Felicia. "Vi borde hålla i ett huge ass party tillsammans på studentdagen", sa jag. "Ja, det borde vi verkligen. Ha kul med alla från det här plugget en sista gång liksom", sa Julia. "Miss Wahlgren, miss Ibrahim and miss Tanttu, don't talk! Do your work instead", sa vår musiklärare strängt. Jag suckade.

 

25 minuter senare var lektionen slut och vi stod vid våra skåp och snackade som vanligt. Jag kände hur min telefon vibrerade i fickan och jag fiskade smidigt upp den. "Vem ringer?" frågade Felicia. Jag tittade på skärmen. Det var faktiskt länge sedan han ringde mig. Jag hade fortfarande en bild på oss två som kontakt bild för honom. "Zayn", sa jag snabbt innan jag svarade. Både Julia och Felicia kollade på mig. "Hi Zayn?" sa jag. "Hi Sandra", svarade han. Det var tyst. "I cleaned up in my house today and found some of your old stuff. Do you want to come and pick them up?" frågade han. "Sure, I have nothing to do anyways", sa jag. "Great. When are you coming?" frågade han. "Now, pretty much. Fifteen minutes maybe", sa jag. "Fine, okay bye", sa han. "Bye", sa jag. "What was that all about?" frågade Nelly. "It was just Zayn, he wanted me to pick up some old stuff", sa jag. "I'm leaving. See you all tomorrow", sa jag och kramade om alla.

 

Att närma mig Zayns hus gav mig många minnen. Förra gången jag gått ensam mot hans hus var när jag tänkte berätta om barnet. Barnet som sedan inte fanns. Jag tog ett djupt andetag och plingade på dörren. Precis som förra gången var det inte Zayn som öppnade. Utan en söt brunett. Förra gången hade det ju varit Perrie. "Hi!", sa hon vänligt. "Hi, is Zayn home?" frågade jag artigt. "Yeah", sa hon leendes. Hon ropade efter honom och lät mig komma in så länge. Zayn kom ner för trapporna med en kartong med mina saker. Han ställde ner det. "What is all that?", frågade tjejen. Jag kunde inte komma ihåg hennes namn riktigt. Det hade ju stått i tidningen... Hm. "Nothing", sa Zayn och log mot henne. "By the way, Sandra, this is Kate, Kate, this is Sandra", sa Zayn och presenterade oss för varandra. Kate tog min hand och log mot mig. "You must be one of the girls with the beautiful brown eyes that Zayn was talking about. You're born i Sweden huh?" frågade hon vänligt. "Uhm, yes", sa jag, förvånad över att Zayn hade pratat om mig överhuvudtaget. Jag mötte hans blick och han kliade sig i bakhuvudet. "Kate can I have a moment with Sandra?" frågade Zayn. "Yes, of course! I go and make us some coffe", sa Kate. "I won't be staying long", ursäktade jag mig. "Okay, but then I make coffe for me and Zayn. It was nice meeting you Sandra", sa Kate och log sött. Två smilegropar dök up på hennes respektive kinder och hon vände sig om och gick in i köket. "Why didn't you tell me about her?" frågade jag direkt när hon gått. "I don't know, we haven't really talked...", sa Zayn. "That was what Julia said too! How come all knew it except from me? Zayn I'm not in love with you anymore and you're not in love with me and we are supposed to be friends but you're not really acting like it when you don't tell me stuffs like this!", sa jag. "I'm sorry, I just didn't know how to tell you", sa Zayn. "That's not an excuse", sa jag med en suck. Han tittade lite på mig. "I deserve to know these things before it appears in newspapers and stuff", sa jag. "It was in the newspaper?" frågade Zayn. "YES!", sa jag högt. "Sandra I'm sorry. It will never happen again, I promise you", sa han. "Good", sa jag och la armarna i kors. "What is all the stuff?" frågade jag och nickade mot kartongen. "Random stuffs that you've forgot here the past years. I believe I got your old socks, some schoolbooks, diffrent accessories and stuff", sa han. "And my red converse", sa jag eftersom jag hade fått syn på dem i lådan och log lite. "Yeah. I don't really know how you could walk out from my house without your shoes", sa han och log han också. Jag hade fått syn på ett gammalt foto också som hade låg i kartongen. Jag tog upp det och granskade det. Det var bara ett kort på mig. Jag log mot kameran. Den var från tiden när jag och Zayn precis hade blivit vänner igen efter våran första break up. "It's maybe weird to keep this photo of you. I mean you are my soon married ex girlfriend", sa han. Jag stirrade på kortet några sekunder. "Yeah, you're right. Thanks for the stuff", sa jag och tog lådan. "Goodbye Sandra", sa han och log mot mig. "Goodbye Zayn. And you? Kate seems like a really nice and sweet girl. I really hope that you've found the one for you like I've found the one for me", sa jag och gick ut från dörren. Medans jag gick för hans nedfart kunde jag känna hans blick i ryggen. I kartongen jag höll i handen låg många Zazza minnen. Om jag plockade upp alla förmål i den skulle jag säkert koppla det till ett särskillt minne. Jag ångrade ingenting som hade med Zayn att göra. Absolut inget. Jag var lycklig nu och det var han också. Det var så här det skulle vara helt enkelt.

---

Förlåt att delen kommer ut så sent, har jobbat hela dagen! Ni var lite dåliga på att kommentera förra delen måste jag säga!! Kommentera minst 5 kommentarer tycker jag nog tills nästa del som kommer på torsdag (om ni nu har kommenterat 5 kommentarer tills dess). Förlåt att vi pressar er på kommentarer men vi spenderar timmar till att skriva novellen och då är det kul med feedback. Vad tycker ni om Jack och Kate föresten? Kommentera alla era tankar om novellen just nu ! :) kramar♥