body, a:hover {cursor: url(http://cur.cursors-4u.net/people/peo-8/peo954.ani), url(http://cur.cursors-4u.net/people/peo-8/peo954.png), progress !important;} />

More than perfect - Del 95

Previously on More than perfect:
''You see? You have this special relationship with each other. You will always be there for each other and you will always care. Okay Felicia?" sa jag. "Yeah, but I just can't get that he is shutting me out. What I've learned from all of my mistakes and from life is that you don't leave someone when they really needs you. No matter what they say", sa Felicia. Det fick mig att inse. Jag kunde inte lämna Julia med barnet. Felicia hade rätt. Man lämnade inte människor när de behövde en som mest. Jag kunde inte skriva på det där kontraktet och åka ut i världen och lämna Julia ensam hemma. Hon behövde mig där. De båda behövde mig där. "Niall...", sa Felicia. Hon lät rädd men jag ignorerade det. "I have to stay with Julia!", sa jag. "That is the right thing to do. You are right. You don't leave people when they need you the most", fortsatte jag. "Niall...", upprepade Felicia. "I have to go home to her right now and tell her how much I love her and that I will never leave her", sa jag och hade ett stort leende på mina läppar. "NIALL", skrek Felicia och jag tittade åt sidan dit hon stirrade. Jag såg en stor lastbil köra rakt emot oss med världens fart. Jag hann inte ens säga något innan jag bara kände hur allt kolliderade innan allting blev svart.
 
 
Julias perspektiv

Jag kastade oroliga blickar på klockan. Den var strax över 11 och Niall var inte hemma. Visst att vi hade bråkat, men han hade i alla fall varit hemma på kvällarna. Och det här var ovanligt. Jag försökte koncentrera mig på filmen jag hade satt på. Men det var som om skådespelarnas repliker inte gick in i mitt huvud. Jag kastade en till blick på klockan. Var var han egentligen? Jag hoppade till av att telefonen ringde. Jag stirrade på den några sekunder innan jag tog upp luren. “Hello it’s Julia?” sa jag i luren. “Julia Wahlgren?” frågade mannen som hade ringt. Jag kände inte igen rösten. “Yes?” sa jag med en undrande ton. “I believe you know Niall Horan and Felicia Tanttu? They’ve been in a car accident”, sa mannen. Jag la ner luren. Det var som att vara djupt nere i ett mörkt svart hål. Jag kunde höra mannen ropa i telefonen och bestämde mig för att bara lägga på. Plötsligt ringde min mobil. Jag drog upp den. Det var Sandra. Hon var den enda jag ville prata med just nu. “Julia”, sa Sandra. “Vi måste till sjukhuset”, sa jag. “Va?” frågade Sandra. “Niall… och Felicia…”, sa jag. Orden hade svårt att komma ur munnen och hela jag skakade. “Vad har hänt?” sa Sandra med en förskräckt röst. “De var i en bilolycka Sandra. De kanske dör”, sa jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Sandra var tyst. Jag hörde ett inkommande samtal. Det var James. Han måste skjutsa oss till sjukhuset. “Vänta”, sa jag och försökte ta djupa andetag. “James”, sa jag och nu droppade tårarna ner. Jag sprang ut i hallen och drog på mig mina converse lite snabbt och slängde på mig skinnjackan. “Felicia…”, sa han. “I know, Felicia and Niall. James please pick me up, we have to go to the hospital”, snyftade jag. “I’m coming”, sa han. Jag hörde hur han försökte låta stark, men hur det egentligen brast inombords för honom också.

 

Jag, Sandra och James sprang kvick ut ur bilen. Både jag och Sandra grät och sprang in till sjukhuset. “Where can we find Felicia Tanttu and Niall Horan?” frågade James en kvinna i receptionen. Jag önskade att hon kunde skynda på sitt sökande. Det kändes som flera år innan hon äntligen berättade vilket rum de var i. Vi sprang upp för trapporna. Jag hade nog aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Hjärtat bultade och rädslan att de redan var döda gnagde inom mig. När vi kom ut till vad som skulle vara deras korridor såg jag en bår rullas ut från ett rum. Trots stora skador i ansiktet såg jag att det var Niall. Jag sprang emot honom. “Niall!”, skrek jag medans tårarna sprutade. “You have to stay away miss!”, sa en läkare. “No! He is my boyfriend!”, skrek jag och försökte tränga mig förbi men de skyndade sig förbi mig. “No, no”, skrek jag uppgivet. Sandra och James la armen om mig. “Julia”, sa Sandra försiktigt. “No”, sa jag. James klappade mig. “Let’s go find Felicia”, sa han. Motvilligt följde jag med de. Men min blick hölls kvar mot rummet de hade rullat in Niall i. “Guys!”, hörde jag plötsligt Felicias röst. Jag vände blicken och tittade på min bästa vän. En sjuksköterska lindade bandage om hennes högra arm och hon hade små sår över hela kroppen. Hon hade också bandage runt huvudet. “Oh thank god that you are okay at least”, sa Sandra och kramade om henne. Jag var helt uppskakad. Jag kramade också om henne hårt. “Tack för att du stannade här”, viskade jag till henne. Hon log svagt. Hennes ansikte var en aningens blekt och hon såg uppskakad ut. Jag blinkade bort tårarna. James kysste henne. “Are you okay honey?” frågade han. “I am okay. Not good, but not bad either”, sa hon. Sedan tittade hon sig omkring. “They moved Niall?” frågade hon. Jag nickade. “Oh Julia, I am so sorry”, sa Felicia och tog försiktigt min hand. “What happend”, viskade jag. Sandra och James kollade spänt på henne. “We were in a car crash. You know it rained a lot tonight?” började hon. “And thunder”, sa Sandra. “Yes. We were in a car queue so we kind of talked… about things. And then suddenly I just saw a big truck and Niall was just talking about something and I warned him but it was too late. And I honestly don’t remember anything more. Just darkness and that I was so afraid that I would die”, sa Felicia. “Niall kind of saved me. The truck came from his side so he got most harm. And I was unconscious until just 20 minutes ago”, förklarade Felicia. “I’m glad you’re okay”, sa Sandra och log svagt. Jag var tyst. Niall kanske skulle dö. Niall kanske inte skulle finnas längre. Tårarna verkade inte vilja sluta rinna. “I’m sorry”, sa jag och lämnade rummet. Jag satte mig i väntsalen och kröp ihop intill väggen. Min stora mage var i vägen men jag försökte göra det bekvämt för mig ändå. Jag lutade huvudet mot väggen och lät bara tårarna rinna. För jag kunde helt ärligt inte klara det. Tanken att han kanske aldrig någonsin skulle finnas mer dödade mig. Bokstavligen.


Sandras perspektiv

“Should I go after her?” frågade jag och stirrade på dörren där Julia hade just gått ur. “Don’t”, sa Felicia. “She needs time”, fortsatte hon. Jag bet ihop. “What happend with you?” frågade James och nickade mot hennes huvud. “Concussion, you know, my head started bleeding and I kind of feel like I want to throw up”, sa Felicia. “And I broke my arm too. They will plaster it tomorrow. And all those scars on my body is just from the windowglass. The window broke as you understand, so I got lots of scars thanks of that. A nurse told me that they pulled out glass from my skin. Sounds gross”, sa Felicia. Plötsligt gjorde hon en min och tog upp hinken bredvid sig och spydde i den. Jag gjorde en liten äcklad min. “I’m sorry”, sa hon. Sjuksköterskan som han lagt bandage på hennes arm tog hinken och bytte ut den mot en ny och lämnade rummet. Plötsligt slogs dörrarna upp och Felicias föräldrar kom in springande till rummet. "Hi mum and dad", sa hon och log snett. Felicias mamma brast ut i gråt och omfamnade henne. Jag förstod hennes föräldrar. De hade redan förlorat en dotter. Om Felicia också att dött... nej, usch. "Thank god that you are alive", snyftade hon. Jag och James utväxlade en blick. Han tog tag i min handled och vi satte oss lite längre in i rummet, för att ge hennes familj lite tid att prata med henne. "Jag trodde att vi hade förlorat dig också", fortsatte hennes mamma. "Jag kunde inte klara av tanken att ni båda... Tack gode gud att du är oskadd", hörde jag hennes mamma. Hennes pappa stod bredvid och höll henne hårt i handen. James drog ett djupt andetag. "What is it?" frågade jag och kollade på honom. "I'm just so thankful that she's alive. She's my life Sandra", sa James och kollade allvarligt på mig. "I'm also glad that she is okay. I don't know what I would do if I lost her", svarade jag. James tog min hand och kramade den. Han kollade på mig och log försiktigt. Jag log tillbaka och vi släppte våra händer. "I'm worried about Julia. She's crushed", sa jag. "I kind of understand her. I was so scared that I would lose Felicia. And she still doesn't know if Niall will make it", sa James. Han sneglade mot Felicia. Hennes mamma och pappa kunde inte sluta krama om henne och säga hur tacksamma de var för att hon klarat sig. "I don't know what I would do if Jack died. And I actually don't know what I would do if Niall died either. He is my best friend too", sa jag och kände hur jag ville gråta igen. "Felicia needs to sleep now. Only family is allowed in here", sa en sjuksköteska och tittade på mig och James. "Does I count as family? I'm her boyfriend", frågade James. Sjuksköteskan tvekade men skakade sedan bryskt på huvudet. "She needs space. Please leave", sa hon. Jag kollade irriterat mot henne. Felicias mamma och pappa satte sig på sidan av henne och jag och James gick fram. "I love you", viskade Felicia och tog båda våra händer. En tår lyckades komma ut från mitt öga och jag drog bort den och log. "I love you too", sa jag tillbaka och kramade om henne. James kysste henne ömt och berättade för henne hur mycket han älskade henne. Sedan gick vi ut ur rummet.

 

"WHERE IS FELICIA AND NIALL?" hörde jag Zayns röst. Jag och James kollade båda mot ingången till korridoren. Zayn, Harry, Louis, Eleanor och Cara kom inspringande. "Felicia is okay. She is alive, she just broke her arm and got concussion, so she is fine", sa James lugnande. "And Niall?" frågade Harry oroligt. Han höll Caras hand stenhårt. Och såg helt krossad ut. "We don't know if he will make it", sa jag och blinkade bort tårarna som hade smugit sig upp i ögonen. Cara släppte Harrys hand som hon hade hållt i och kramade om mig. "Where is Julia?" sa Louis. Cara släppte mig och jag vände mig om. Längst bort i korridoren satt Julia, ihopkrupen mot en vägg. Alla 7 av oss gick bort mot Julia där hon satt. Louis satte sig ner bredvid henne och drog henne intill sig. Hon grät. Jag hade aldrig hört henne gråta så mycket och jag hade ändå känt henne i 6 år. "It's gonna be okay", sa Louis och försökte låta lugn. Han klappade henne metodiskt över ryggen. Hon släppte honom och tittade på alla oss. "Niall might die", sa hon. "He won't be okay", fortsatte hon. Eleanor satte sig på hennes andra sida och torkade bort hennes tårar. "He won't die Julia", sa hon i övertalande röst. Men jag visste att varenda en av oss visste att det kanske skulle hända. Alla andra satte sig ner också. Det fanns två soffor och en fotölj. Cara satte sig ner i fotöljen, och jag satte mig mitt emellan Harry och Zayn. "James! I convinced the nurse that you could stay here!", ropade Felicias pappa. Alla vände sig om och kollade. "Say hi from all of us", sa Eleanor. "Yeah I will", sa James och log. "Good night James", sa jag. Han gick mot Felicias pappa och de försvann in i rummet. "I'm glad she's okay at least", sa Harry. "We all are", sa Cara. Alla satt tysta och lät allting sjunka in. "I know you all are worried", snyftade Julia plötsligt. "So, how are you?" frågade hon. Alla var tysta. Zayn var den första som öppnade munnen. "Afraid that I will lose my little brother", sa han. All uppmärksamhet vändes mot honom. "Cause after all, who will light up all of our worlds with his laugh?" fortsatte Zayn och kollade runt på var och en av oss. "Zayn is right. Who would give us those perfect horan hugs?" sa Harry och alla kollade nu istället på honom. "And all those kind comments he gave us...", sa Cara. "And who will eat up all the food I cook when he have dinner at mine and Louis place?", sa Eleanor. "And who will always be there for me no matter what?" sa jag. Jag kunde inte tacka Niall nog för allt han hade gjort för mig med min felaktiga gradviditet. "And who will fart in my face?" sa Louis och alla skrattade. Jag visste att han försökte lätta upp stämmningen och ja, han lyckades ju med det också. "No but seriously guys. We know Niall, right? I think he will make it", sa Louis optimistiskt. "I hope so", sa Harry. "Let's hope god haven't stopped Niall's time on earth yet", sa Julia. Alla log mot henne och Zayn sträckte ut sin hand och hon tog den. "All of us love each other, right? And our love is so strong. Niall will make it. Because we love him too much", sa han och tittade på oss alla. Julia släppte hand hand. "I'm going to get something to drink, coffe I think. We're going to be tired tomorrow", sa Eleanor. "You don't need to stay, you know", sa Julia. "We care about him too. And all of you here so yes, we will stay", sa Cara. "We can go and get some coffe to everyone", sa Eleanor och ställde sig upp. Cara ställde sig också upp. "But I guess you don't want coffe Sandra?" frågade hon. "No, take a coke for me instead", sa jag. "We know what all you others want. We will be back soon okay?" sa Eleanor. Hon och Cara gick i väg. Jag reste mig upp och satte mig bredvid Julia istället. "Hur är det?" frågade jag. Louis, Harry och Zayn hade börjat prata gamla minnen om bandet. "Inte bra såklart. Men vad ni alla sa fick mig att faktiskt tro på att han kanske kan klara sig. Kanske är vår kärlek tillräckligt stark", sa hon och log försiktigt. Jag tog hennes hand och kramade den. "Du vet att den är det. Nialls tid är inte ute än okej? Vi hoppas bara på att han blir okej", sa jag. Julia nickade och kramade mig. "Tack för att du finns", sa hon. "Jag kommer alltid vara här. Bästa vänner förevigt kanske låter töntigt men jag tror på det", sa jag. Vi släppte varandra och hon log. "Jag med. I luv yooou", sa hon med töntig röst. "I luv you too", svarade jag och fnissade. "Here comes the coffe!", sa Cara och hon och Eleanor sträckte över muggar med varmt kaffe till alla. "And for our coffe hater.... here you have a coke!", sa Eleanor och gav mig en cola. "Thank you girly", sa jag och log. Jag visste att alla försökte höja stämningen, jag med. Innerst inne ville alla bara gå hem till sina hus och ignorera det hela. För ingen av oss ville förlora Niall James Horan. Ingen. "I guess Liam didn't come because of his problems?" sa jag. "Yeah. He would maybe be upset if he saw Felicia too. And crushed if he knew that Niall... yeah... you know", sa Louis. "So you didn't even tell him about it?" frågade Julia. "No...", sa Harry. "So how long do you think it will be your little secret? Niall is famous. The newspapers will write about it you know. And Liam will probably find out. And he will be even more upset", sa Julia. "We will tell him Julia", sa Zayn. Harry och Louis kollade på honom. "She is right?", sa Zayn och besvarade deras blickar. "He will find out anyway", fortsatte han. "What time is it?" frågade Cara för att byta samtalsämne. "1am", svarade jag. Alla blev tysta igen. Jag antar att ingen visste vad det fanns mer att säga. Det var inte läge att skoja omkring och vara glada när vår bästa vän låg i något rum någonstans döende utan att vi hade någon information. Vi kanske kunde hålla humöret uppe, men vara oss själva helt och hållet, var svårt.

 

Jag vaknade med ett ryck. Jag hade legat med huvudet i Zayns knä med fötterna i Louis knä. På andra sidan sov Julia i Harrys knä och Cara lutade sitt huvud mot hans axel. Och Eleanor satt ihopkrupen i fotöljen, lungt sovandes hon också. "Excuse me?" hörde jag en man viska. Jag skrek till och alla omkring mig vaknade. "You scared me", sa jag. "I'm sorry", ursäktade sig läkaren. Alla kollade sömningt mot läkaren. Eleanor gäspade och Louis gnuggade sig i ögonen. "You are here for Niall Horan, right?" frågade han. "Yeah", sa Zayn bredvid mig. Julia satte sig raklång upp och tittade intensivt på läkaren. "How is he?" frågade hon. "He is in coma right now but he is alive. We've done our best and we really hope he will make it", sa läkaren och log halvhjärtat mot oss. "Thanks", sa Harry tyst. "You can visit him if you want now. It's good to talk with him a bit you know", sa läkaren. Alla nickade och vi följde alla med honom in till ett rum. Det var stort. Jag fick syn på Nialls blonda kalufs. Hans ögon var stängda och han låg helt stilla. Jag sneglade mot Julia. Hon stirrade på honom. Jag och Harry utbytte en orolig blick. "Hi Niall", sa Cara. "We are all here", fortsatte Eleanor. "Yeah, me, Harry, Zayn, Sandra, Eleanor, Cara and Julia. We are all here", sa Louis och klappade hans arm försiktigt. Alla närmade sig försiktigt hans säng. De hade tvättat honom, för han hade inget blod på sig längre som förra gången när jag, Julia och James hade sett honom. Han bara låg helt stilla. "He got lots of harm. He have some brain damage, that's the reason to his coma. Hopefully he will be fine again but we don't know how long it will take. It's all around days, to weeks, to months, or maybe even years", sa läkaren. "Years?" sa jag. Läkaren nickade. Jag tittade på Niall. "We love you Niall", sa Zayn. "Every one of us do", fortsatte Harry. "Don't forget that", sa jag. Vi alla betraktade tyst honom. Han kunde inte försvinna. Han fick bara inte.

 

Julias perspektiv

(lyssna på låten)

Jag tittade på honom, min vackra ängel. Alla andra hade sagt något men jag kunde inte få ut något. Inte nu. Inte bland alla andra. Jag harklade mig. "Guys... ehum, can I get a minute alone with him?" frågade jag. "Of course", sa Zayn och log lite mot mig. Alla lämnade rummet, en efter en. "I can leave too", sa läkaren. Jag nickade åt honom och satte mig ner på stolen där Cara hade suttit och drog den nära sängen. Jag granskade honom och klappade min mage. Om bara vårat barn visste att hans pappa kanske skulle dö. Jag tog hans hand. "I know that you can hear me. At least the doctor said so. I'm so sorry Niall for always being such a pain in the ass. Ofcourse you should've gone on that tour if you wanted to. I'm so sorry. You mean everything to me. If you wake up... I mean, when you wake up, I will be there for you no matter what. I will be so supportive as I can. Always. Okay?", sa jag. Tårarna sved bakom ögonlocken. "You are my everything. You can't go away now", sa jag. En tår ramlade ner på hans hand. "I guess you were the first boy who ever loved me. I remember how I always had those chances to kiss you, but I ended up saying something cute or hug you instead. I guess I was afraid already back then. Afraid of losing you. But when we was there in the boat on Themsen, and you leaned forward to kiss me I just... stopped being scared. I've never felt so free in my entire life. And after that, we walked home, your hand in mine. I weared you hoodie. Do you remember that? We laughed and told silly jokes. I can talk with you about everything. You are not just my boyfriend, you are my best friend too. And after all the drama, when I finally realised that you were the one, my whole world changed. You are the sweetest person alive", sa jag. Vid det här laget rann tårarna ner för mina kinder. Jag torkade bort de och tittade försiktigt på honom. "You are my angel. My hero. You've always saved me. No matter what. We can always have so fun together that we end up on the floor crying of laugh. I can't lose you Niall. I just can't", sa jag. "What would I do? What would the boys do? What would the other girls do? What would Maura, Bobby and Greg do? Stay with me. Please", sa jag. Det var som om jag ville ha ett svar. Men det kom inget. Tårarna rann ner och jag kunde inte sluta snyfta. "You make me feel alive. You make me feel special and loved. No one have ever done that except from you. You are a special little snowflake Niall. You really are", sa jag. Jag tog hans hand och pussade den. Jag märkte att hela jag darrade. Jag strök försiktigt min hand över hans blonda hår. Han hade en syrmask på sig, för han kunde inte andas själv. "Our love conquers all things on earth you know. You are the reason I smile everyday. You understand and accept all of my weirdness and awkwardness and stupidness. And you love me for who I am. You have never tried to change me. I used to think that I would always be alone. That I'm not the kind of girl that guys fall in love with. That no one ever could like a girl like me. But I guess that true love waits. Our love is true Niall. I know that. I just feel so bad for being so annyoing sometimes. I hope you know that you are my world and that I would never want to hurt you. Never", sa jag. Det kändes inte ens konstigt att sitta och prata med någon som inte svarade. För det var så skönt att få ut alla känslor. Allting jag tänkte. Och det kändes faktiskt som han hörde. Som han lyssnade och observerade. Jag hoppades att han gjorde det i alla fall. "I'm so glad that I met you. Our son or daughter will have the best father ever. I don't wish for anything else than you staying alive. Please don't die Niall. You can't leave me. I just can't be without you", sa jag. Det kändes som om jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst. Jag ville vara med honom. Var han än var just nu, ville jag vara där. Jag tog upp hans hand mot min kind. Hans hand blev blöt av tårarna. Jag tittade på hans ansikte. "I love you more than everything", viskade jag och kysste hans hand. Och i det ögonblicket kändes det som om allt var över.


Först och främst vill jag bara säga att jag är sjukt ledsen för att det tog så lång tid för er att få en del! Men det är ju sommar. Först var vi alla tre borta och sedan när Sandra kom hem för att skriva hade hon först ingen inspiration, sen gick hennes dator sönder och sen åkte hon väg på semester och då var jag borta men nu har jag hittat tid för att leverera en del till er. Hoppas verkligen att ni gillar delen. Ni får gärna kommentera mycket nu! ♥ 
Dock vet jag inte när det kommer en ny del. Vi får vänta och se helt enkelt. Hoppas ni gillade delen i alla fall och kommentera och gör mig glad! :) love yah
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Åh vad bra! Men Niall får verkligen inte dö:'(

2013-08-02 @ 17:34:59
Postat av: Anonym

Så bra, snälla en ny del snart?:)

2013-08-10 @ 21:21:33
Postat av: Elin

När kommer nästa kapitel? Vill ju veta vad som händer med Niall och Julia! :)

2013-08-15 @ 08:09:47




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback